Inom Vallgraven

Området utgör Göteborgs ursprungliga stadsområde, från grundläggningen på 1620-talet. Stadsplanen för centrala Göteborg var inspirerad av Holländska förebilder med kanaler som band samman älven med vallgraven och delade in marken i rätvinkliga kvarter. De långsmala tomterna delades ut bland stadens borgare. Områdena längs kanalerna var mest attraktiva och här bodde framgångsrika köpmän medan mindre förnäma kvarter befolkades av hantverkare. Vanligtvis var tomten bebyggd med handels- eller hantverksgårdar där både bostad och verksamhet var inrymd, liksom bostäder för de anställda.

Fram till 1806 var staden befäst och omgärdad av omkring sju meter höga murar. In kom man genom de tre stadsportarna Kungsporten (mest påkostad), Drottningporten och Karlsporten eller de två passagerna från älven vid Lilla och Stora Bommen. Staden var mestadels bebyggd med trähus och upprepade gånger totalförstördes området genom brand. Efter 1813 tilläts man endast att uppföra stenhus i centrum. Det tidigare befästningsstråket mot Vallgraven bebyggdes mellan 1850 och 1870 med bostäder längs den nya Stora Nygatan.

När nya bostadsområden som Lorensberg och Vasastaden började byggas kring 1870 förändrades användningen av centrum. Byggnaderna anpassades för att enbart rymma kontor och verkstäder. I och med stadens utbredning ställdes högre krav på kommunikationer mellan stadsdelarna. År 1879 började spårvägen att anläggas - tvärs igenom den gamla stadskärnan. Även biltrafiken behövde plats så Västra och Östra hamnkanalen fylldes igen åren 1903 respektive 1936.

Centrum hade förändrats gradvis och anpassats efter nya behov. Dock är det de större saneringarna av exempelvis Östra och Västra Nordstadens småskaliga bebyggelse, bostadsområdet Otterhällan och området kring Rosenlund som är mest iögonenfallande. Här revs och byggdes nytt under 1960-70-talen med ett, om inte annat, storskaligt resultat.