Poseidon

Den grekiske havsguden

I dag är han stadens starkaste symbol, men från början hade Göteborgarna lite svårt att ta till sig den grekiske havsguden när hans staty restes på Götaplatsen 1931.

Ända sedan Kungsportsavenyn hade börjat byggas på 1860-talet hade det diskuterades hur den skulle avslutas i den södra änden. Avenyn och dess förlängning innanför vallgraven var redan då ett huvudstråk som gick ända från Lilla Bommen i norr till Götaplatsen i söder. Det var därför en viktig symbolisk punkt i staden. Konstmuseet med sin majestätiska storlek stod klar 1923 och Götaplatsens omgivande bebyggelse fullbordades med Stadsteatern 1934 och Konserthuset 1935. Men ett sådant stort kulturtorg kunde ju inte lämnas tomt i mitten?

Pricken över i:et skulle bli en skulptur och konstnären Karl Milles fick det ärofyllda uppdraget. Först på plats var brunnskaret vars havsmotiv väckte förtjusta reaktioner i dåtidens press. GT skrev på följande vis vid invigningen av karet 1927: ”Som bildframställning har professor Milles tänkt sig motiv ur havets glittrande värld med blandning av glädje, rolighet och kamp. Det första som gjordes var ett havsvidunders huvud, bitande i en fisk. Åt höger fortsättes med en karpartad fisk, sedan en fisk bland blad, sedan en haj förföljande några tritonpojkar, som alla efter varandra med spänt intresse avvakta hajens intentioner, och så slutar denna lilla saga i en batalj mellan hajen och tritonerna”.

Statyn av Poseidon stod på plats 1931. Konstnären Milles skapade en havsgud skulpterad efter antika grekiska förebilder. I handen håller han en snäcka som han sträcker mot skyarna som en hyllning till havet. Ett hemlighetsfullt leende leker över läpparna. Vid invigningen hade 20 000 Göteborgare samlats vid Götaplatsen för att se statyn avtäckas. Det har dock berättats att många blev förskräckta vid åsynen av den väldige, 6,5 m höga kopparstatyn. Dessutom var havsguden alldeles naken! Andra reagerade på avsaknaden av både skönhet och skäggväxt. Brukade inte Poseidon avbildas med vackert ansikte och yvigt skägg? Vissa tyckte statyn var så hiskelig att man varnade de med svaga nerver att passera Götaplatsen under mörka aftnar.

Med tiden har den grekiske havsguden dock blivit accepterad, till och med uppskattad! Poseidon blev till sist inte enbart en stark symbol för Götaplatsen utan hela Göteborg.

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Bild: Ahre fastighetsbyrå

För hundra år sedan på Skanstorget

Liv och kommers en marknadsdag på Skanstorget 1915. Mitt på torget ligger den gamla Saluhallen och omkring syns Hagabor på jakt efter det ena och andra i marknadsstånden.

För hundra år sedan var Skanstorget ett av de livligaste i stan. Hit gick Hagaborna för att köpa bröd och andra varor och vid torget låg också det första folkets hus. Inte mycket är kvar av den tidigare saluhallen utom en rund gräsplätt i torgets mitt där hallen en gång stod.

Området vid nuvarande Skanstorget förvärvades av Göteborg stad så sent som år 1885. Innan dess kallades området här för Nilssons äng efter den tidigare ägaren och trädgårdsmästaren Åke Nilsson som flyttat till staden 1860. Trädgårdsmästare Nilssons ägor sträckte sig från ängen vid Skansbergets fot upp till berget i öster som även det fått namn efter Nilsson och kallades Nilssonsberg. Namnet finns kvar, även om bebyggelsen förnyades helt under 1960-talet. Ännu längre tillbaka hade Nilssonsberg kallats för Spekeberget och Lilla Ryssåsen under 1600-talet.

Efter att Nilssons äng inlemmats i staden anlades Skanstorget här år 1890 och området förvandlades snart från ängsmark till att bli en livlig torgplats med saluhall. Arbetarstadsdelen Haga hade en vid tiden ökande befolkning; under 1800-talet tiodubblades befolkningen i stadsdelen och framme vid sekelskiftet 1900 hade Haga ca 13 000 – 14 000 invånare. Övre Husargatan utvecklades allt mer till ett butiksstråk och runt södra foten av Skansberget låg även en del fabriker vid den här tiden. Invid torget, till vänster på bilden ovan, ligger den bevarade Korsettfabriken. 

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Foto: Stadsmuseet i Göteborg

Arkitekt Ingrid Wallberg

Funkispionjär och en av landets första kvinnliga arkitekter att starta egen verksamhet. Som elev till den franske modernisten Le Corbusier ritade Ingrid Wallberg in sig i den svenska arkitekturhistorien. Till Göteborg spred hon tidens nya tankar och vi hittar hennes verk runt om i staden.

Blott 19 år gammal gifte sig Ingrid Wallberg år 1909 med dåvarande stadsplanechefen i Göteborg, Albert Lilienberg. Makens karriär som arkitekt och stadsplanerare var ett yrke även Ingrid Wallberg hade ett brinnande intresse för. År 1912 studerade Wallberg vid skolan Fachschule für Architektur i Berlin och började därefter etablera sig som arkitekt. Tillsammans med maken deltog hon i arkitekttävlingar och vann en hel del priser. Ingrid Wallberg var en verklig affärskvinna som vid sidan om arkitektkarriären även drev handelsträdgård på Stora Gårda.

Men det som skulle få hennes arkitektkarriär att ta fart skedde efter skilsmässan från Albert Lilienberg. Efter att paret gått skilda vägar flyttade Ingrid Wallberg till Paris där systern Lotti Rääf redan bodde. Lotti hade själv brutit upp ur sitt första äktenskap och levde med musikern Albert Jeanneret, bror till ingen mindre än den världsberömde modernistiske arkitekten Le Corbusier. Med hypermoderna idéer hade Le Corbusier tagit fram ett fempunktsprogram för husbyggnad som föreskrev fristående pelare som bärande element, takterrasser, öppna planlösningar, fönsterband och fri fasad. Ingrid Wallberg praktiserade hos Le Corbusier under våren 1928 och tog åt sig de nya idéerna.

Efter intrycken i Paris flyttade Ingrid hem och öppnade det egna arkitektkontoret R&W i Göteborg tillsammans med den schweiziske arkitekten Alfred Roth som blev hennes kompanjon under de första åren. Roth och Wallberg hade lärt känna varandra på Le Corbusiers arkitektkontor. R&W var beläget i trädgårdsmästarbostaden på Stora Gårda. Kontoret låg i tidens framkant och ritade radikala funktionalistiska hus som satt avtryck i det göteborgska stadslandskapet.

I Änggården, Masthugget och Örgryte hittar vi några av Ingrid Wallbergs verk. Vi tittar närmare!

 

Vill du se några av de hus Ingrid Wallberg ritat i Skår är du välkommen att följa med på vår kommande stadsvandring:  http://www.ahre.se/ahre-stadsvandring

 

Text & foto: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Ritningar: Stadsbyggnadskontoret i Göteborg

Denna snygga funkisvilla på Prytzgatan 2 i Örgryte var ursprungligen tänkt att bli Ingrid Wallbergs egna bostad för henne och hennes son. Wallbergs ritningar godkändes men byggnadslovet överklagades av grannarna som ansåg det vara en styggelse. Detta var en tid då funkisen stod under debatt. Huset byggdes ändå 1935, men Ingrid Wallberg flyttade aldrig in. Villan är ändå ett funktionalistiskt pionjärverk med sin stora fönstervägg och rena linjer i fasaden.
I kvarteret Nybygget vid Fjällgatan i Masthugget ritade Ingrid Wallberg och Alfred Roth ett landshövdingehus i storgårdskvarter år 1930. Landshövdingehus i utpräglad funkisstil är få och detta är ett ovanligt tidigt exempel, uppfört samma år som Stockholmsutställningen introducerade funktionalismens idéer på bred front i Sverige. En renovering på 1980-talet förändrade dock exteriörens ursprungliga utseende genom tilläggsisolering och nya fönster.
I Änggården ritade Ingrid Wallberg tre villor från 1938 som ligger vid Torild Wulffsgatans norra del. Villorna är nästintill identiska och bär Wallbergs karakteristiska utpräglat funktionalistiska arkitektur. Ytterst generöst tilltagna fönsterytor vetter ut mot gatan och originellt utformade med takvåning och rundade tak. Den ena av villorna ägs numer av Den Danske Kirke.
Brödragatan
Vid Brödragatan och Bångejordsgatan i Bö finns Ingrid Wallbergs radhus från 1931-1935. Strama byggnadskroppar i vitputsade fasader är ett fint inslag från den tidiga funkisen vi hittar i Skår och Bö. Taken är flacka och Wallbergs perspektivfönster känns igen.

Bankhus med gamla anor

I hörnet av Västra och Södra Hamngatan ligger det s.k. Skandiahuset, uppfört 1910-1911 som kontorshus för Stockholmsföretaget Försäkrings AB Skandia. Med sina sju våningar räknas det till ett av Göteborgs första höghus och fick en särskilt dramatisk placering på hörntomten invid Chalmerska husets betydligt lägre tre våningar.

Arkitekten Gustaf Wickman var mycket inspirerad av amerikansk höghusarkitektur när han ritade byggnaden och använde sig av en ny banbrytande konstruktion för att skapa en fasad med stora fönsterytor. Byggnadskonstruktionen är baserad på armerade betongstommar i en slags skelettkonstruktion som göts direkt på plats. Detta frigjorde fasaderna från att vara bärande och tillät på så sätt en större frihet i komposition och material. När huset år 1973 byggdes om till bostäder visade sig pelarstommen dessutom vara lätt att anpassa till lägenheter. Detta är ett av landets tidigaste exempel på en byggnad uppförd med renodlade betongstommar.

Byggnaden har en av Göteborgs få äldre fasader som utförts helt i natursten, i detta fall gotländsk kalksten som fraktades hit med båt. Fasaderna är i stort sett oförändrade sedan byggtiden. De fyra mittersta våningarna har stora kontorsfönster på jämna avstånd medan de två översta våningarna skiljer ut sig. Översta våningen har en indragen terrass med en dekorativ balustrad och valmat koppartak. Den vid byggtiden moderna hisstekniken framhävs genom en uppskjutande torn med spira. Skandia hade sin huvudentré åt Västra Hamngatan 2 och var kvar i huset ända fram till 1964. Entrén och hela bottenvåningen karakteriseras av stora muröppningar inramade av rika dekorationer i kalksten efter jugendarkitekturens stilideal.

 

Just nu har vi en lägenhet till försäljning i detta hus. Läs mer här!

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Foto: Ahre Fastighetsbyrå 

Arkitekten Gustaf Wickman är en förgrundsgestalt inom den svenska arkitekturhistorien. Han var framförallt verksam i Stockholm där han gjorde sig ett namn genom att bidra väsentligt till flera kända byggnadsverk som t.ex. Sturebadet (1885) och inredningen till nya Berns salonger (1890). Han ritade även kyrkobyggnader. Kiruna kyrka (1912) är ett välkänt exempel.
Stråket Södra Hamngatan fram till Lilla torget var länge ett centrum för handelshus, banker och andra finansföretag i staden. Bankpalatsen med tunga monumentala fasader i natursten från det sena 1800-talet dominerar. Historien har sin prägel på husen än i dag, även om de flesta stora banker flyttade in i den nya centrumanläggningen Nordstaden när de öppnade upp sina portar 1972.
Från slott och herrgårdar till var mans vardagsrum

Parkettgolv genom tiderna

Parkett började användas som golvbeläggning i svenska slott och herresäten redan på 1500- och 1600-talet. Ett av de mer magnifika ritades av Nicodemus Tessin d.y. till Hedvid Eleonoras sängkammare på Drottningholms slott år 1670 där parketten i fantasifulla mönster bestod av en exotisk blandning av jakaranda, valnöt, mahogny, ebenholts och inhemsk björk. Låt oss titta på hur denna lyxvara tog sig in till var mans vardagsrum!

Ovan syns det magnifika parkettgolvet i tornrummet i paradvåning från 1853 vid Lilla Torget. Vid 1800-talets andra hälft började parketten göra sitt intåg i sällskapsrum och salar i de mer välbeställdas bostadsvåningar. Golven var så kallad rutparkett som tillverkades på snickerifabrik och levererades i rutor, men läggningen var fortfarande ett genuint hantverk som krävde stor yrkesskicklighet. Mönstren var avancerade och inspirerade av de som tidigare endast förekommit i slott och herrgårdar. Stjärnor, romber och andra geometriska mönster var på modet. Olika träslag av mörka och ljusa varianter skapade liv och optisk verkan. 

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Foto: Ahre Fastighetsbyrå

Parkettgolv med både romber och stjärnmönster i våning från 1853 vid Stora Nygatan.
Rutmönster i matsalen. Parkettgolv i våning från 1892 vid Sten Sturegatan.
Klassisk fiskbensmönstrad stavparkett. Vid sekelskiftet 1900 fick stavparketten sitt stora genomslag och lyxstämpeln började försvinna när man insåg att parketten med sina nästan obefintliga springor är hygieniska, lättskötta och slittåliga. Stavarna kunde ha olika mått, små stavar runt 7x20 cm eller större runt 10x64cm. Parketten lades alltjämt i bostadens finaste rum, salong och matsalar, antingen i fiskbensmönster eller diagonalt lagda rutor. Runtom lades en fris av stavparkett med parallella stavar.
Stora ytor med fiskbensparkett i våning från 1911 vid Södra Vägen.
Parkett med mönster i diagonalt lagda rutor, våning från 1923 på Södra vägen
Vacker fiskbensparkett i funkislägenhet från 1959 på Föreningsgatan. Med funkisen och folkhemmet under 1930- 1940-talen blir parkettgolvet tillgängligt för fler. Vardagsrummen gör entré i bostaden och med konkurrens av linoleummattan är parkettgolv det vanligaste golvmaterialet.
Fiskben med fris av stavar möter sockel i lägenhet på Gibraltargatan från 1929. Stavarna i parketten är vid denna tid slitstarka ekstavar, ca 15cm tjocka i fiskben- eller rutmönster. Kvalitén är fortfarande hög. Det är inte förrän vid 1970-talets alltmer förenklade byggprocesser som förtillverkad lamellparkett introduceras med lameller med ett undre skikt av furu och ett övre slitskikt av ek.
Härlig yta av ljus fiskben i lägenhet i Örgryte från 1946

Kärt hus med många stilar

Landshövdingehusen kan verka stöpta i samma form, men tittar man lite närmare syns influenser från flera olika stilepoker. Följ med på en rundtur i Kungsladugård och Majorna!                      

 

Text och foto: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Harmonisk 1920-talsklassicism. Stadsdelen Kungsladugård började byggdas 1917 och för stadsplanen stod Albert Lilienberg, dåvarande stadsingenjör som gjort sig känd för att skapa organiska stadsrum i samklang med sin omgivning. Stilla gatan är en harmonisk plats. Fem kvarter bildar en samstämd helhet där allt hänger ihop. De hamlade lindarna och tilltalande 1920-talsklassicism i fasaden gör det till en plats att gärna stanna till på. Lägg märke till de fint bearbetade kalkstensdekorationerna kring portarna.
Fortfarande Kungsladugård, men avskalat. Dessa landshövdingehus på Svanebäcksgatan från 1930-talet saknar några egentliga utsmyckningar och har enkla fasader med locklist i ljusa färger. Det är alltjämt Lilienbergs stadsplan, men allt eftersom tiden gick under 1920-talet tappade de arkitekter som ritade husen kontakten med den ursprungliga tanken i stadsplanen. Landshövdingehusen från den tiden blev mer avskalade och enkla i formen, en svag klassicism kan bara anas.
Antågande modernism på Såggatan. Kv. Klareborg vid Såggatan i sparsmakad, stram 1920-talsklassicism. Byggtiden var 1929-30 och den annalkande släta modernismen har säkerligen börjat leta sig in hos arkitekterna Gustaf Engström, Gunnar L Pettersson och Nernst Hansson. Här är fasaden indragen och skapar en blomstrande förträdgård.
Snygg stilblandning. Mellan 1915 -1925 låg den privata byggverksamheten nere på grund av krigstider och landshövdingehusen byggdes istället av stiftelser och allmännyttiga bolag. På Kabyssgatan ligger dessa fristående landshövdingehus uppförda 1917 av Bostads AB Nutiden och Framtiden, två filantropiskt inriktade bolag som delvis ägdes av staden. Arkitekturen står med fötterna i både 1910-talet och 1920-talet. Arkitekten David Blomqvist har dock låtit den begynnande 1920-talsklassicismen ta över.
Kvarteret Lägret vid Galateagatan i sensommarsol
Modernism och svulstighet. Dicksonska Stiftelsen lät bygga det stora landshövdingehuset vid Karl Johanstorgets i kv. Vagnborgen 1916–17. Oswald. G. Westerberg stod för exteriören och Louis Enders för planen. Huset är byggt i nationalromantisk stil med påkostade detaljer. Det har en omsorgsfullt murad naturstenssockel och vackra portomfattningarna. Säteritak brukar annars ses på slott och herrgårdar!
Den västra delen av kv. Vagnborgen användes från början som trädgårdslotter, men 1931 bebyggdes kvarteret med ett ”modernare” landshövdingehus i funktionalistisk stil. Här är panelen neddragen över bottenvåningen.
Enkel nyrenässans och ståtlig nationalromantik på Kommendörsgatan. Kv. Kolumbus byggdes 1897–1900 och är det enda bevarade kvarteret som har en sammanhållen bebyggelse med landshövdingehus
 från epoken före 1910. Det har en mycket enhetlig utformning i avskalad nyrenässansstil.
Som de flesta landshövdingehus i Majorna var kv. Kolumbus hotat av rivning under 1960-talets saneringar. Några eldsjälar stred dock för bevarandet och efter år av diskussioner mellan bostadsbolag och politiker kunde kvarteret räddas. Renoveringen genomfördes 1981-1982 och lägenheterna utrustades med badrum och vattentoaletter istället för de gamla torrdassen på gården. Det kom att bli den första mer omfattande upprustningen av landshövdingehus från perioden före 1910-talet.
Huset mitt emot kv. Kolumbus på Kommendörsgatan uppfördes 1915 och fick stå inspiration till det röda nybygget i bakgrunden, runt hörnet mot Allmänna vägen. Här är nationalromantiken framträdande, en stil som användes för landshövdingehusen i Majorna mellan 1912-1917.

Kvarteret Standaret

Den som vill se några av Göteborgs finaste landshövdingehus bör givetvis bege sig till Kungsladugård och Majorna där denna bebyggelse till stora delar är bevarad. Av Göteborgs en gång 3 290 landshövdingehus byggda under perioden mellan 1876 och 1940 återstår i dag 1 380, många av dem belägna i dessa västliga stadsdelar. Kvarteret Standaret i Majorna är en riktig pärla, även om det inte riktigt uppfyller kriterierna för landshövdingehus.

Ett landshövdingehus kännetecknas av ett tre våningar högt bostadshus där de två övre våningarna är i trä och vilar på en bottenvåning i sten. Landshövdingehusen kom till genom ett slags kryphål i lagtexten. Byggnadsstadgan vid 1800-talets mitt satte en gräns för trähus över två våningar på grund av brandrisken. Däremot föreskrevs ingen maxhöjd för stensockeln och landshövdingehusen blev på så vis ett sätt att komma undan byggstadgans paragrafer. På pappret var landshövdingehusen med sina tre våningar endast ett tvåvåningshus med hög stenfot.

Kvarteret Standaret intill Karl Johanstorget i Majorna tänjer än mer på gränserna. Här går träpanelen så långt ned att den delvis täcker stenvåningen i botten och kan därför med knapp marginal klassas som ett landshövdingehus. Kvarteret uppfördes 1922-1923 för bostadsbolaget AB Nutiden. Det är symmetriskt uppbyggt med två kringbyggda gårdar och upptar hela södra sidan av Karl Johanstorget. Från torget leder en passage till Ankarplatsen inbäddad mellan förträdgårdar och lindarnas grönska. Över porten syns ett stort emblem med kvartersnamnet ingraverat. Kvarterets mitt markeras av ett förhöjt gavelparti krönt av ett koppartorn som tillverkades till Göteborgsutställningen. Den stiliga 1920-talsklassicismen gör sig bl.a. påmind i ljusa pilastrar som kontrasterar mot en röd fasad och balkongernas snidade balusterdockor.

Byggnaden är uppförd efter ritningar av arkitekt Arvid Fuhre. För HSB var han något av en husarkitekt i Göteborg och ritade landshövdingehus åt sex olika booendekooperativ runt om i Majorna och Kungsladugård innan han blev stadsarkitekt i Helsingborg 1929.

I mitten på 1900-talet fanns det gott om småbutiker i Majorna. 1955 kunde man räkna till omkring 80 mjölkbutiker, nästan en i varje kvarter. I kv Standaret hade Konsum fortfarande på 1970-talet kvar sina tre butiker i bottenvåningen mot Såggatan med speceriaffär, mjölkaffär och chark. Åt Klareborgsgatan låg en godisbutik som sålde frukt & konfektyrer - på lägligt avstånd för eleverna på Karl Johansskolan. I slutet av 1970-talet blev butiken istället lokal åt en av Majornas många frisersalonger, Salong Åsa, som stannade kvar i flera år. 

 

Vill du veta mer om landshövdingehusen i Majorna och Kungsladugård? Följ med på vår nästa stadsvandring den 3 september. Anmäl dig via länken: http://www.ahre.se/ahre-stadsvandring

 

Text & foto: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Ritningar: Stadsbyggnadskontoret i Göteborg

Nybyggnadsritning för kvarteret Standaret från december 1921. Fasad mot Karl Johanstorget
Fasad mot Ankarplatsen
Konsums butikslokaler mot Såggatan låg innanför skyltfönstren i bottenvåningen. Ritning från maj 1952

Midsommarfirare i gamla Landala

Bilden här ovan är tagen på midsommarafton den 25 juni 1915. Inne på gården till Hantverkaregatan 5 i gamla Landala har barnen samlats, finklädda och redo att dansa runt midsommarstången. Varken gården eller huset finns kvar i dag och försvann under de stora rivningarna i Landala på 1960-talet.

Precis som för barnen på gården i Landala har sång- och ringlekar runt midsommarstången varit vanliga nöjen, då liksom nu. Midsommarstången, eller majstången den också kallas, har funnits i Sverige från 1600-talet och hämtades troligen från Tyskland. ”Små grodorna” är kanske den lek som blivit allra mest förknippad med midsommar. Den tros ha skapats inte långt från Göteborg, på Nääs kursgård, som strävade efter att bevara bondesamhällets kultur genom att lära ut både slöjd och lekar i början av 1900-talet. ”Små grodorna” blev tryckt första gången i Sånglekar från Nääs från 1922.

Vi tänker gärna på midsommar som en gammal uråldrig svensk tradition, men det finns inte speciellt mycket kunskap kring dess historia. Det är dock känt att det sedan långt tillbaka hållits en fest för att fira övergångstider som sommar- och vintersolståndet. Kanske går rötterna så långt tillbaka som hednisk tid.

Många av de symboler och traditioner vi har vid midsommar är däremot av senare datum. Från 1800-talets slut finns nedskrivna folkminnen som berättar om hur midsommarfirandet gick till i dåtidens bondemiljö. Att smycka både inne och ute med löv och blommor användes som en symbol för att fira naturen och grönskan. Strax före midsommar hölls lövmarknader i städerna där bönderna sålde lövruskor till stadsborna. I Göteborg fanns det under 1920- och 1930-talen lövmarknader runt om i staden på de flesta torg. Stora midsommarfiranden hölls sedan i Slottsskogen, på Liseberg och vid Saltholmen och Långedrag. Skärgårdsbåtarna som gick från Träpiren (nuvarande Stenpiren) var alltid fulla med firande stadsbor som skulle till Björkö eller Styrsö under midsommarhelgen. Lövruskorna bar man med sig från stan! 

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Foto: Göteborgs stadsmuseum                    

Tvättbestyr i vallgraven

Vallgraven anlades under 1600-talet som en del av det forna befästningsstråket som skulle skydda Göteborg från anfallande fiender. I senare tid har den däremot varit användbart till annat!

Fotot här ovanför är taget någon gång under 1890-talet. Några kvinnor har samlats på en flytbrygga nedanför Synagogan vid Stora Nygatan för att ta hand om hushållstvätten i vallgraven. På bryggan syns tvättbaljor och högar med blöta kläder.

Både kanalerna och vallgraven har varit användbart till mycket för Göteborgarna i det dagliga livet. Ändå fram till slutet av 1700-talet hämtades dricksvatten här, men som man kan tänka sig var vattnet inte särskilt rent då standarden på avlopp och sophantering inte var densamma som i dag. Av hygieniska skäl började det därför regleras hur vattnet i vallgraven fick användas. År 1801 blev det förbjudet att tvätta sig i kanalerna, men ganska långt fram i tiden sköttes hushållstvätten i vallgraven även om det var anvisat till särskilda platser. Trappor som de på bilden fanns med jämna mellanrum längs vallgraven och ledde ned till vattnet där det låg tvättflottar. 

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Foto: Göteborgs stadsmuseum 

Vårens eldar

Traditionen att tända eldar på våren går långt tillbaka och mest förknippar vi dem med Valborg. Mindre känt är att i Västsverige var det förr påsken som var vårbrasornas stora högtid. Traditionen var vanlig i Västergötland, Halland och delar av Värmland från och med slutet av 1700-talet. Här förekom de fram till 1870-talet, men efter det verkar seden nästan enbart funnits kvar i Bohuslän och runt Göteborg. I Bohuslän och Halland har även ordet ”påskvaka” använts om eldarna. I dag verkar det vara en tradition på väg bort, även om det på sina håll fortfarande tänds en och annan påskbrasa.

Under 1800-talet tändes eldarna traditionsenligt på påskaftonens kväll, undantagsvis eldade man i Bohuslän på påskdagen eller annandagen. I Göteborg tändes påskeldarna på höga kullar och berg för att synas på långt håll och stadsdelarna tävlade om att överträffa varandra. I god tid före påsken började man samla ihop material som bestod av ris, gamla julgranar eller allmänt bråte i form av silltunnor eller uttjänta möbler som man önskade bli av med. Riktigt fint var det om det även fanns en tjärtunna. Allt detta släpades upp på bergshöjderna runt om i staden: till Stigbergsåsens högsta punkt, till Skansen kronan, Landalabergen och Otterhällan. Västerut fanns Majberget och Gråberget. På Hisingen var Ramberget ett bra läge. Nilssons berg, öster om Skanstorget var en annan välkänd plats för påskbrasorna. På kvällen lyste eldarna uppe på bergen och syntes vida omkring. Påskbrasorna lockade speciellt stadens unga som samlades på påskaftonens kväll för att spela musik och dansa. Påskeldarna har till och med fått ge namn åt vissa platser i Göteborg. Berget vid Vegagatan i nuvarande Nordostpassagen kallades till exempel tidigare för ”Påskelleberget”. 

De allt strängare brandskyddsrestriktionerna vid 1900-talets början satte stopp för de många stadsnära påskeldarna. Det var helt enkelt för farligt med så stora eldar nära hus och människor.

Traditionen att tända eldar i påsktid tros ha sitt ursprung i 1500-talets Tyskland eller Holland och har sedan spridit sig till Sverige med inflyttningen. En teori är att eldarnas anknytning till just Västsverige har sin förklaring i det historiskt starka holländska inflytandet som fanns vid grundandet av Göteborg på 1600-talet. Holländarnas starka sociala ställning i staden vid den här tiden kan ha gett påskeldarna genomslagskraft som ny sed.

Påskbrasorna var till för att skrämma iväg onda makter och häxor som var på väg till Blåkulla. Det hörde därför också till att skjuta och föra oväsen på påskaftonens kväll. I Sverige var det vanligt att tro på häxor ända in på 1800-talets början. Att klä ut sig till påskkärring under påsken är en efterföljd av denna tro som levt kvar till våra dagar. Allt eftersom kom dock traditionen att samlas vid en påskbrasa att få mer sociala funktioner. En annan mer praktisk förklaring till seden med påskeldar är att det helt enkelt var ett sätt att göra sig av med bort gammalt ris och skräp efter vintern och markera början på en ny årstid. 

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Till evig smitta

Uppe på en höjd ovanför Linnéplatsen ligger Konstepidemin. En gång i tiden gav sjukhuspaviljongerna rum åt vårdavdelningar för dåtidens smittsamma sjukdomar i det gamla Epidemisjukhuset. Numer är det enda sjukdomshärden häromkring i form av smittande konstprojekt.

1800-talet var en tid då större epidemiska sjukdomar nådde även Sverige. Koleran drabbade Göteborg allvarligt första gången 1834, men till en början användes endast provisoriska lokaler för vård av smittsamma sjukdomar. Den första vårdinrättningen för kolera hette Möllerska plantaget och låg vid Järntorget, i höjd med nuvarande Fjärde långgatan. Värst drabbade var befolkningen i arbetarstadsdelar som Annedal och Haga där trångboddheten gjorde att kolera, smittkoppor, tyfus, difteri och rödsot spreds snabbare.

Stadsläkaren, Anders Kullberg, var den som 1877 föreslog att ett nytt Epidemisjukhus i Göteborg skulle byggas uppe på höjden ovanför stadsdelen Annedal. Platsen ansågs lämplig eftersom den var centralt belägen men samtidigt låg lite avskilt. En hög mur markerade en tydlig gräns mellan sjukhusområdet och arbetarbostäderna i Annedal.

På 1950-talet dömdes epidemisjukhuset ut av medicinalstyrelsen och antalet patienter minskade kraftigt i samband med att det betydligt mer moderna Östra sjukhuset byggdes. År 1970 skrevs den sista patienten ut.

Brist på lokaler för Göteborgs konstnärer blev starten för en omvandling av det gamla epidemisjukhuset under slutet av 1980-talet. De 14 byggnaderna gjordes om till 14000kvm ateljéyta när det gamla sjukhuset fick nytt liv under namnet Konstepidemin och de före detta sjukhussalarna började hyras ut till konstnärer. Vid invigningen 1987 utbringade dåvarande kulturminister Bengt Göranssons en skål för Konstepidemin med orden ”till evig smitta!”. 

 

Text och foto: Erika Persson, byggnadsantikvarie

 

Sjukhuset byggdes mellan 1884-86 och utformades efter ritningar av arkitekt Adrian Crispin Petterson i nära samarbete med stadsläkare Anders Kullberg. Låga, fristående sjukhuspaviljonger underlättade för att kunna isolera patienterna från varandra. De utskjutande förstugor på paviljongerna var entréer till separata rum. Det gula teglet känns igen från annan offentlig institutionsarkitektur i Göteborg under 1850-t. Till sjukhuset hörde även personalbostäder, tvättstuga, stall och bårhus.
Portvaktarstugan var entré till sjukhusområdet.
Sjukhuspaviljongerna i trä byggdes 1906. En av de gamla paviljongerna som numer är restaurang flyttades hit 1886 från det gamla sjukhuset Möllerska plantagen.
I kanten av sjukhusområdet låg Observationsavdelningen i en separat byggnad. Den var delad i två avdelningar med fyra mindre vårdrum med en säng i varje. Patienter som tyckte det var generande eller motbjudande att vårdas på allmän avdelning kunde betala drygt en krona extra per dygn för att bli placerad i ett eget privat rum.
Det gröna landshövdingehuset i kanten av Annedal byggdes som personalbostad för sjukhuset på 1920-talet.

En vinterdag på Heden 1942

En kylig vinterdag 1942 ligger isen blank på Heden. Både vuxna och barn är ute, några spelar bandy. I bakgrunden syns husen som kantar Parkgatan. Kyrktornet tillhör den katolska församlingens St. Josefs kyrka som uppförts på tomten 1939. De låga husen i förgrunden är Idrottsgården som byggdes upp inför Jubileumsutställningen 1923 för firandet av Göteborgs 300-års jubileum. Under utställningen hade lantbruksutställningen hållit till på Heden och gården uppfördes som en mönstergård över en svensk lantgård.

Under kyliga vintrar vattnades en stor plan till isbana i Hedens nordöstra hörn. Hit kom göteborgarna för en tur med skridskorna och för flickskoleeleverna på Kjellbergska flickskolan förlades deras idrottsundervisning vintertid till Hedens skridskois. Heden har alltid varit en plats för skiftande verksamheter och främst har platsen kommit att användas för aktiviteter som förknippas med spel, lek och friluftsliv. Fotbollsspel har alltid haft en given plats på Heden. Det som blivit känt som Sveriges första fotbollsmatch ägde rum på Heden 1892 mellan Lyckans Soldater och Örgryte Idrottssällskap, en match som ÖIS gick segrande ur. Möjligtvis hade ÖIS skaffat sig ett försprång redan innan matchen genom de sex skotska textilarbetare som värvats till laget, en god strategi med tanke på att Skottland var en tidig fotbollsnation.

Carl Rudolf A Fredberg, en lokalhistorisk ciceron i Göteborg under 1920-talet, har nedtecknat stadens historia och dåvarande utseende i tre omfattande band kallade Det gamla Göteborg, stadsdel för stadsdel och gata för gata. Hedens mångfunktionella historia beskrev han målande på följande vis:

"Där betade svin och nötkreatur, där fanns salustånd där stadens slaktare kommersade med kött och fläsk, där hölls kapplöpningar och avbrändes fyrverkerier vid kungliga besök och andra festliga tillfällen, där ställde man till folknöjen under somrarna med löpning i säckar, klättringar på såpad stång."

Den första idrottsfesten som arrangerades på Heden i större stil, skriver Fredberg, var den första kapplöpningen med hästar år 1814. Hästkapplöpningen krönte festligheterna som firade att Kung Karl XIII hade anlänt till Göteborg tillsammans med sonen prins Oscar. 

Heden, eller Exercisheden som det ursprungliga namnet var, har ända sedan 1600-talet haft samma utsträckning som i dag. På den tiden tjänade det staden som ”mulbete”. Under 1700-talet började det öppna fältet användas som exercisplats för Göta artilleriregemente som hade sin militärträning här fram till 1891. På exercisplatsen övade militären truppträning, vapenhantering som att öva att skjuta med kanoner, stridsformationer och fysisk träning. Kungliga Göta artilleriregementes kaserner låg vid Kaserntorget innan artilleriet 1892 flyttade till kasernområdet i Kviberg och därmed slutade använda Heden som sin exercisplats. 

 

Foto: Stadsmuseet Göteborg. Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

I Hans Hedlunds fotspår

Under sin verksamma tid ritade Hans Hedlund bibliotek, offentliga institutionsbyggnader och bostadshus och hans verk har satt tydliga avtryck runt om i staden och har gjort honom känd som en av de ledande Göteborgsarkitekterna runt sekelskiftet 1900.

Hans Hedlund växte upp i en lantbrukarfamilj på Ekerö utanför Stockholm och gjorde sin första utbildningstid i Uppsala. Familjens kopplingar till Göteborg gjorde att Hans snart styrde västerut. Farbrodern till Hans var nämligen den inflytelserika Sven Adolf Hedlund, chefredaktör vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, kommunal politiker och hade gjort sig ett namn genom generösa donationer till kulturella och sociala ändamål. Hans fick ett erbjudande om att komma till farbrodern i Göteborg och avsluta sina studier vid Chalmerska slöjdskolan. Han började på skolan 1870 och avslutade studierna med den vid tiden sedvanliga ”stora resan” till kulturorter i Europa innan han 1880 startade sin arkitektbana i Göteborg. Banden till farbrodern knöts ännu starkare när Hans förlovade sig med Sven Adolfs dotter Mia. Karriären tog snabbt fart och den nära kontakten med Sven Adolf gjorde att de första uppdragen kom med lätthet. 

 

Text & foto: Erika Persson, byggnadsantikvarie

 

Ett av Hans Hedlunds tidigaste uppdrag var att rita en representativ bostadsvåning vid Vasagatan 46 åt farbrodern Sven Adolf. I Tyskland hade Hans sett oputsade tegelfasader och det tog han fasta på i utformningen av det fem våningar höga hörnhuset. Fasaden fick en blandning av olika tegelsorter, keramiska plattor, majolikafriser och skulpturer. Huset på Vasagatan blev ett familjehus för Hedlundarna och det sades att Sven Adolf Hedlunds favorittillhåll var tornrummet där han drog sig tillbaka för att läsa.
Bara fem år senare ritade Hans familjen Hedlunds nästa bostadshus en bit upp på Vasagatan i korsningen till Viktoriagatan. Tomtehuset som det kallas i dag stod klart 1890 och byggdes som två separata byggnader förenade med en gångbro. I arkitekturkretsar kallades det för Double House. Den speciella lösningen berodde på att köpebrevet reglerade att byggnaden inte fick vara högre än det intill, nuvarande Odd Fellowhuset. Lösningen blev att låta uppföra två byggnadskroppar: ett lägre och ett högre.
År 1893 besökte Hans Hedlund världsutställningen i Chicago och studerade där verk av idolen Henry Hobson Richardson. Hedlund hade vid den tiden fått uppdraget att rita ett folkbibliotek i arbetarstadsdelen Haga av Robert Dicksons stiftelse. Biblioteksbyggnadens utformning blev tydligt utformad enligt Hedlunds nya amerikanska stilinfluenser. Likt en medeltida borg med tunga och gedigna murar i kraftig sten, mjukt formade är biblioteket ett uttryck för Hedlunds intresse för både hantverk och asymmetri.
Snart fick Hedlund ytterligare ett uppdrag som gällde ett bibliotek. Denna gång var det stadsbiblioteket som behövde nya lokaler. Böckerna till det nya biblioteket skänktes av Sven Adolf Hedlund. År 1926 tillkom även en utbyggnad av biblioteket med en fönsteraxel åt öster, även den ritad av Hans Hedlund som hyste förhoppningar om en liknande utbyggnad åt väster, men den kom aldrig att genomföras. Därför har det fd stadsbiblioteket i dag en entré som ligger något förskjutet åt väster på fasaden.
Stadsbiblioteket invigdes år 1900 vid Vasagatan och intill Haga kyrkoplan. Materialen var påkostade. Yttermurarna murades i ljust importerat fasadtegel med garneringar av kalksten från Yxhult och kring portalen användes vit Ekebergsmarmor.
Ytterligare ett prov på Hans Hedlunds arbeten är Dicksonska stiftelsens hus i kv Löjtnanten i Haga. Här har hans karakteristiska stil blivit något mer nedtonad även om vi känner igen hans noggrannhet i materialval och kombinationer. Byggnaden stod klar 1904 och dess popularitet gjorde att den i folkmun kallades ”Slottet”. Mönstermurningar och samspel mellan puts och tegel skapar en idérikt komponerad fasad. Åt Västra Skansgatan och Haga Nygata finns förträdgårdar.
Även för kv Löjtnanten var det genom farbrodern Sven Adolf Hedlund som Hans fick uppdraget att göra ritningarna. Som tidningsman och medlem i stadsfullmäktige hade Sven Adolf goda kontakter och inflytande bland stadens välbärgade, ett inflytande han använde när Dicksonska stiftelsen skulle bygga arbetarbostäderna i kv Löjtnanten.
År 1907 blev sonen Björner Hedlund sin fars medarbetare på arkitektkontoret. Under 1910-talet ritade far och son Hedlund en rad byggnader tillsammans och arbetena influerades av Björners förkärlek för jugendstilen. Ett av deras första gemensamma verk blev Göteborgs Elektricitetsverks nya byggnad vid Västgötagatan på Heden. Elverket är fullt av sådant som vi känner igen hos Hedlund: asymmetrier och lekfullhet, men tornet i mitten bär många typiska jugenddrag.
Kungliga Telegrafverkets byggnad vid Kaserntorget uppfördes 1909-1912 efter ritningar av Hans Hedlund. Även här syns inspirationen från Henry Hobson Richardson, men formspråket är stramare. De mjuka formerna från folkbiblioteket har försvunnit till förmån för skarpa vinklar och ett kraftigt hörntorn. Noggrannhet med materialen blev Hedlunds främsta kännetecken och han var en drivande kraft bakom Chalmers utveckling på området. All cement i Televerkets hus testades vid Chalmers Materialprovningsanstalt.

Originalfönster i jugendstil

Stiliga fönster i originalutförande från 1909 i en jugendbyggnad på Fjärde Långgatan 18

Byggmästare till huset på Fjärde Långgatan var trävaruhandlaren Nathan Persson och på nybyggnadsritningarna som är daterade 4 december 1908 är det Nathan själv som undertecknat. Ritningarna visar en jugendinspirerad fasad med mjukt rundat hörntorn med skiffer och spira i koppar. Vi tittar närmare!

Fönstren är placerade i grupper om två och tre och är jämnt placerade över fasaden. Här ser vi det främsta kännetecknet för fönster i jugendstil: de småspröjsade rutorna över tvärposten. De kunde i form av mindre kvadratiska smårutor eller högsmala stående. Spröjsen har ingen funktion för konstruktionen utan har en rent estetiskt funktion. Men snyggt blir det, särskilt på lite håll från fasaden!

Jugendstilen var populär inom arkitekturen under de första åren på 1900-talet. Fönster som tillverkades under perioden är stora och höga. Ibland kunde de även få mjukt bågformade överdelar där spröjs och glasrutor följer kurvorna. Jugendhusens fasader var ofta putsade och har ibland ritsningar som ramar in fönstren. Vid den här tiden försvann den gamla tidens lösa och fasta innerbågar och ersattes allt mer av kopplade innerbågar. Fönstersnickerierna gjordes därför kraftigare för att båda bågarnas konstruktion skulle kunna bäras av innerbågen. Bågarna tillverkades i kärnvirke med hög halt av kåda som gör dem särskilt motståndskraftiga mot regn och smältsnö. Fönstersnickerierna fick ofta kraftiga kulörer som engelskt rött eller jordiga gröna och bruna nyanser.

Vid den här tiden användes fortfarande den äldre typen av fönsterhakar, men nu kom även nya typer av stängningsbeslag till exempel spanjoletter som spänner bågen mot karmen och förhindrar drag.

Här kan du få reda på mer om jugendstilen

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Foto: Anna-Kajsa Nylander

Nathan Perssons nybyggnadsritningar daterade 4 december 1908 (Stadsbyggnadskontoret i Göteborg)

Dicksons handelshus på Södra Hamngatan 5

Byggnaden med adress Södra Hamngatan 5 är ett av de förnäma handelshus som uppfördes längs kanalen efter en av alla de stora stadsbränder som var vanliga vid slutet av 1700-talet och början på 1800-talet och som ödelade mycket av den äldsta bebyggelsen innanför vallgraven.

Göteborg brann inte mindre än sex gånger mellan 1792 och 1813. I byggnadsordningen från 1803 fastställdes därför att alla nya byggnader inom vallgraven skulle uppföras i sten för att förhindra nya bränder. De nya stenhusen var i 2-3 våningar och under ledning av den dåvarande stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg fick mycket av bebyggelsen en enhetlig nyklassicistisk stil. I byggnaden på Södra Hamngatan 5 är nyklassicismens strama formspråk tydlig i de två övre våningarna medan bottenvåningen har utformats i samband med att försäkringsbolaget Atlantica tog över ägandet av huset 1917. Bottenvåning, entré och portgång fick då sitt nuvarande utseende i nationalromantisk stil efter arkitekten Oswald G Westerberg. Mellan andra och tredje våningen smyckades fasaden med reliefer utförda av Sigrid Fridman.

Under första halvan av 1800-talet ägdes fastigheten av James Dickson d ä som gjorde sig en förmögenhet genom handel med trävaror och skapade sig en inflytelserik position i Göteborg. Byggnaden användes både som kontor och bostad åt familjen Dickson fram till 1860. Därefter togs ägandet över av vinhandlare A Evers innan nästa ägare på 1890-talet gjorde om fastigheten till hyreslägenheter och lät bygga gårdsflyglar mot nuvarande Otterhällegatan. 

  

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Bottenvåningens entré fick sitt nationalromantiska formspråk vid en omgestaltning 1917

En spöklik trappa

Ryktena om den fruktade 'Lasse i Gatan' är många och fantasifulla. I Gathenhielmska huset i Majorna kan man till och med möta honom när han skrider nedför trappan…

Det sägs att den som passerar Gathenhielmska huset under sena och mörka höstkvällar kan ha turen eller olyckan att möta Lars Gathenhielm i egen hög person när hans ande kommer ridande förbi huset på Stigbergstorget. Många majbor i äldre tider har vittnat om hur de sett den skrämmande skepnaden rida förbi iklädd en mörk fladdrande kappa på en svart häst.

Enligt en berättelse från 1914 ska en man med ärende till Gathenhielmska ha blivit vittne till hur ett spökfölje sakta skred ner för trappan i entréhallen. Ett onaturligt klart ljus belyste följet som bestod av en man i sjömanskavaj och en kvinna iklädd en pälskappa. Vid foten av trappan tycktes det mystiska följet sjunka ner genom golvet och försvinna.

Hur mycket sanning som ligger i sägnen får vara osagt, men klart är att Lars Gathenhielm, eller ’Lasse i Gatan’ som han blivit mer känd som, ägde marken där huset kom att byggas. Själv dog han endast var 29 år gammal av bentuberkulos och hann själv aldrig bo här. Lars Gathenhielm hade gjort sig en förmögenhet som fruktad kapare och blivit adlad för sina insatser av kung Karl XII. Han hade växt upp på gården Gate i Onsala och så småningom blivit ägare till det Gamla varvet som låg nedanför nuvarande Stigbergstorget.

Gathenhielmska huset var troligen färdigbyggt kring 1745 och Lars Gathenhielms änka Ingela flyttade då in i huset. Byggnaden utformats som ett riktigt stormanshus och placerades på ett högt läge ovanför det Gamla varvet för att framhäva ägarens status. I dag är Gathenhielmska huset skyddat som byggnadsminne och mycket av den ursprungliga interiören är bevarad. Även den mystiska trappan.

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie. Bild: Göteborgs stadsmuseum

Landshövdingehus med 104 år mellan

Vid en första blick ser landshövdingehusen på Mellangatan nummer 8 och 10 i Haga ut att vara lika gamla. I själva verket är huset till höger byggt 1988 som en förenklad kopia av ett hus som stått där tidigare, 104 år efter det vänstra. Hur detta har gått till hör till historien om Hagas omvandling efter 1960-talets rivningar i stadsdelen.

Mellangatan i Haga kantas av landshövdingehus i långa rader. De tvålandshövdingehusen på nr 8 och 10 ingår i kvarteret Furiren som klassas som ett av de mest välbevarade kvarteren i Haga. Kvarteret renoverades och nybyggdes i samband med den stora upprustningsperiod som tog fart i Haga med början under 1980-talet. Då uppfördes många nya hus för att täppa igen de tomma rivningstomterna som stått övergivna länge, ibland flera decennier. De nyuppförda husen utformades i lite liknande stil som de rivna och ibland blev de till och med kopior av de rivna husen som en gång stått där. Så skedde på Mellangatan 10, det högra huset i bilden ovan som byggdes 1988 som en förenklad kopia av det hus som funnits där tidigare. Landshövdingehuset på nr 8 är däremot byggt 1884 och hade klarat sig undan rivning.

Tomten på Mellangatan 10 köptes upp av det halvkommunala saneringsbolaget Göta Lejon 1958 och landshövdingehuset som stod där revs tio år senare. Därefter användes tomten som parkeringsplats i 20 år innan kopian byggdes. Det blev inte en exakt kopia av föregångaren men fasaden liknar det gamla huset till stora delar. Däremot saknas port ut mot gatan och de boende får gå in genom porten intill och delar även innergård med huset på nr 8. Många hus i Haga har genomgått liknande öden.

Saneringen av Haga tog fart på allvar 1965. Saneringsbolaget Göta Lejon köpte upp en efter en av fastigheterna i stadsdelen, evakuerade de boende och rev de gamla trä- och landshövdingehusen. Rivningstomterna stod som tomma hål i kvarteren och användes till parkeringsplatser i väntan på vad som skulle hända med Haga. De byggnader som stod kvar underhålls inte och förföll mer och mer. När rivningarna till slut stoppades hade totalt 2/3 av all bebyggelse i hela Haga försvunnit.

Diskussionerna om att riva Haga hade startat redan på 1930-talet och hade sin grund i uppfattningen om Haga som en fattig och ohälsosam arbetarstadsdel. När en efter en av de gamla arbetarstadsdelarna genomgick så kallade saneringar under 1960-talet var Haga redan självskrivet för rivning. Till skillnad från andra stadsdelar som exempelvis Landala som i stora delar revs totalt skedde det unika med Haga att utvecklingen vändes och rivningarna stoppades innan allt var borta. Det bildades en stark opinion för att bevara stadsdelen och stoppa rivningarna. Efter att också Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen engagerade sig i frågan antogs 1984 ett program för bevarandet av 60 hus i Haga som blev skyddade för sina kulturvärden. Med början under 1980-talet renoverades de kulturskyddade husen och de tomma rivningstomterna byggdes igen.

 

Text och bild: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Mellangatan sedd åt söder. Hörnbyggnaden med vit fasad i kvarteret Furiren är byggt under 1980-talet i "gammal stil" som liknar landshövdingehusen intill

Cosmorama

I dag har vi en handfull biografer att välja mellan i Göteborg. Annat var det på 1950-talet. Då kunde Göteborgarna hitta en biograf i stort sett vid varje gathörn. Biograf Cosmorama var en av de tjusigaste!

På Östra Hamngatan öppnade biografen Cosmorama 1908 och annonserades då som ”Skandinaviens största och elegantaste biografetablissement”. Det var då en av de första biograferna i Göteborg. Bara några år senare, 1914, byggdes biografen ut till dubbel kapacitet och en biosalong med läktare som rymde 800 personer. Detta skedde under stumfilmsepoken och Cosmorama hade egen 10-mannaorkester och biograforgel. År 1929 hade den första talfilmen premiär i Sverige och under 1930-talet slog den nya tekniken igenom på bred front. Cosmorama avskedade stumfilmsorkestern och installerade ljudanläggning istället.

Byggnaden som biografen var inrymd i hade från början varit två separata byggnader som uppförts 1830. Under 1850-talet var familjen Hasselblad och Heyman ägare till fastigheterna, två välkända Göteborgssläkter. När Cosmorama öppnade byggdes husen samman och gården byggdes över för att rymma biosalongen.

Entrén låg med adress Östra Hamngatan 48. På båda sidorna av den yttre vestibulen låg biljettkassorna, innanför det en marmorhall med raka linjer och amplar i taket. I fonden fanns en upplyst fontän. Från entréhallen ledde en marmortrappa upp till balkongerna. På den tiden varierade biljettpriserna från 1,25 kr i balkongens loger till 35 öre för plats på främre parkett.

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

I samband med utbyggnaden 1914 utökades biosalongen och sträckte sig från Östra Hamngatan 46 och ända fram till Kyrkogatan. Salongen upplevdes säkerligen som magnifik. I taket hängde sex ljuskronor i böhmisk kristall. Från sidorna, i det brutna taket, satt ytterligare armatur som lyste upp salongen med ett mjukt sken. Foto: Göteborgs stadsmuseum
Affisch från stumfilmstiden
Storhetstiden för biografen var under 1950-talet, men som många andra centrala biografer fick den lägga ned på 1980-talet. Foto: Göteborgs Stadsmuseum
Av biosalongen finns inte mycket kvar i dag och lokalerna används numer som café, men några spår av salongens interiör kan man hitta. I taket hittar vi fanerklädda valvbågar med intarsia i art deco-stil – ett minne från en storslagen biografhistoria! Foto: Erika Persson
Tema: kök

Hållbart retrokök - renovera med dåtidens stil för framtiden

Köksrenoveringar behöver inte alltid börja med att riva ut. Med rätt tänk och en smula tålamod kan du renovera ditt kök så att det håller länge. Denna vecka tittar vi närmare på ett kök som steg för steg fått tillbaka sin ursprungliga 50-talskänsla och lär oss hur man går tillväga för att renovera sitt kök på ett snyggt och hållbart sätt.

Detta kök sitter i ett hus på Träringen i Björkekärr. Byggt 1953-1957 och ritat av HSB arkitektkontor är Träringen med lamellhus i gult och rött tegel ett tidstypiskt 1950-talsområde med många fina detaljer från tiden: originaldörrar i ädelträ, tegeltak och omgivande grönytor med höga björkar och tallar.

När Carina flyttade in här var det mesta i köket utbytt, men hon lade även märke till att stommarna i skåpinredningen var original och fick idén att det kanske skulle gå att återskapa det ursprungliga 1950-talsköket. Här började en långsam och varsam renoveringsprocess. När andra lägenheter på Träringen var ute till försäljning höll hon utkik i annonserna efter skåpluckor i original och hörde med mäklarna om de nya ägarna hade planer på att göra sig av med sina luckor. Till slut fick hon napp i en lägenhet med samma planlösning, fast spegelvänd, och köpte skåpluckor med mått som passade hennes egna kök. Knäckfrågan var hur de gamla luckorna skulle monteras ned. Alla år av övermålningar hade gjort gångjärnen omöjliga att skruva loss. Lösningen blev att såga ut gångjärnen och sedan lösa upp de gamla färglagren med limpistol - ett arbete väl värt mödan. Sedan var det bara att montera luckorna i de ursprungliga stommarnas spår. Carina anlitade även en snickare som höjde bänkarna 8 cm för att få en bättre arbetshöjd.

Ett generellt råd när du startar en köksrenovering är att ta fasta på husets eller det nuvarande kökets ålder. Har din lägenhet ett kök från 1960-tal blir det både snyggast och enklast att fortsätta i samma stil. En tumregel är att utgå från det som redan finns i köket och bygga vidare på det snarare än att återskapa ett kök som aldrig funnits där. Däremot behöver inte allt i köket vara från precis samma år och att blanda lite olika åldrar på köksinredningen är ofta ingenting som stör helhetsintrycket.

Om du som i Carinas fall har ett kök med intakta skåpstommar kan du ge dig ut på jakt efter skåpluckor i liknande ålder, stil och mått. Gamla skåpluckor går att få tag på genom lite olika sätt. Andrahandsmarknaden på internet kan vara en guldgruva! Du kan även anlita en snickare att tillverka nya luckor i en stil som passar ditt kök. Ofta får man betala mindre för nytillverkade snickerier än att beställa ett helt nytt kök och dessutom får du riktigt god kvalitet med gedigna material och ett kök som går att underhålla till skillnad från laminatklädda luckor från de stora tillverkarna. Vill du ha tips på hantverkare som kan komplettera och varsamt ändra det du redan har kan du vända dig till Hantverksregistret via Slöjd & Byggnadsvårds hemsida.

Carina tycker att den bästa lärdomen efter sin renovering är att låta det ta tid och göra ändringarna steg för steg. Är du själv sugen att renovera ditt kök på liknande sätt är steg ett att inventera ditt kök och se vad som finns innan du gör något annat. Fundera på vilka delar i ditt kök som är original och vilka som tillkommit senare, vad som kan vara kvar och vad som behöver bytas ut. Stommen kan till exempel vara i gott skick och enbart behöva nya luckor. Har du precis flyttat in är det en god idé att låta det ta lite tid och ”bo in sig” innan man river ut något. Kökets kvaliteter kan växa fram efter lite tid!

Dagens renoveringar går ofta snabbt och skapar något helt nytt. Då är det är lätt att glömma de goda kvaliteter som faktiskt finns i ett äldre kök. 1950-talsköken har ofta en oöverträffad kvalitet och hållbarhet som få nytillverkade kök i dag kan mäta sig med. Ofta var 50-talsköken platsbyggda och av hög kvalitet med rena material som trä. Det ska vi ta till vara! I grund och botten handlar det om hållbarhet. Att starta renoveringen utifrån vilka kvaliteter som finns i just ditt kök och inte börja med att riva ut och bygga nytt direkt är en riktig miljögärning. Att du dessutom får ett snyggt kök som harmonierar med husets stil är såklart ytterligare ett plus.

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

För att montera ned de gamla luckorna sågades gångjärnen först ut.
Gångjärnen på de gamla luckorna kunde därefter avlägsnas med hjälp av en limpistol som löste upp den gamla färgen.
Luckorna är målade i en lindblomsgrön kulör. Listerna är oljad furu. Innan du bestämmer dig för en kulör bör du alltid provmåla, olika nyanser kan ge ett helt annat intryck på en större yta. De gamla beslagen med snabelhandtag är typiska för 1950-talet. Med lite tur går det att hitta gamla handtag på loppis eller antikhandlare. Det går även att köpa nyproducerade i liknande stil hos byggnadsvårdsbutiker.
Inspiration till hur kök målades och inreddes förr kan man hitta i gamla tidningar från tiden. Här är det ett klarrött som gäller.
Vitt kakel ovanför diskbänken med för den för funkisen typiska kvadratiska formen och raka fogar i kontrasterande grått.
Tema: kök

Funkisköket

Funktionalismens genombrott i arkitekturen på 1930-talet syntes också i köken. Precis som på husfasaderna var det raka och rena linjer som gällde. Släta ytor och grafiska former var det nya. Vi tittar lite närmare på funkiskökets kännetecken!

I den tidiga funkisen hade de flesta lägenheter små kök med separat matrum, men senare blev det allt vanligare att köket vidgades med en matplats – som i det tidstypiska köket ovan från 1950-tal. Lägg märke till den smala gardinen mellan köksdel och matplats.

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie. 

Foto: HSB

Köksskåpen och den lösa inredningen stod för färgklickarna i funkisköken. Bleka nyanser av ljusgult, turkos eller mint var vanliga på 1950-talet, men även klara kulörer i t.ex. rött kunde förekomma. Kulörta överskåp kunde även kombineras med underskåp i en kontrasterande färg, till exempel ljusblått upptill och grått nedtill. Däremot var 50-talsluckorna aldrig vita. Kvadratiskt vitt kakel med mörkare fog ovanför diskbänken var vanligt. Foto: HSB
Fram mot 1960-talet fick köken allt starkare färg! I detta kök från 1959 på Övre Fogelbergsgatan hittar vi många orginaldetaljer. Klargula skåp med bänkskiva i laminat. Lådorna har trähandtag och skåpen knoppar av plast.
Snedställda överskåp och Reda-lådor i detta funkiskök från 1945 på Västergatan. De snedställda överskåpen slog igenom ordentligt på 1950-talet. Andra varianter var överskåp som hade en undre skåpsrad med lägre och grundare luckor eller skjutluckor.
Tema: kök

Ett kärt rum med hög standard

Att köket är hemmets hjärta håller alla med om. Inget annat rum har heller blivit lika mätt, undersökt och forskat på som köket. Under 1940-talet utvecklades svenska standardmått för kök och köksinredning som förklarar mycket om varför våra kök ser ut som de gör än i dag.

I spetsen för forskningen om ”hemarbete” gick Hemmens Forskningsinstitut som bildades 1944 av husmodersföreningar och kvinnoorganisationer. Forskarna på institutet var till exempel hushållslärare, kemister, sociologer, arkitekter och ingenjörer och nu gick de in i de svenska hemmen för att göra noggranna undersökningar av husmödrarnas rörelsemönster och arbetssätt. Köket blev deras experimentlabb. Här studerade forskarna diskning och mätte hur fysiskt ansträngande olika sysslor var och gjorde även hållfasttester av köksredskap och hushållsmaskiner. Allt med målet att effektivisera hemarbetet. Genom att standardisera måtten på allt från diskhoar till kökshanddukar och hitta den optimala placeringen av inredningen i köket kunde nämligen husmodern besparas onödiga steg när hon rörde sig mellan kökets olika delar. Mätningarna låg till grund för de standardiseringar av kök och köksinredning som slog igenom i de svenska hemmen under 1950-talet och som vi fortfarande använder oss av i dag.

Bakgrunden till standardiseringarna av köken var att Sverige ända in på 1930-talet hade bland de sämsta bostäderna i Europa. Det behövde byggas fler, billigare och framför allt bättre bostäder. Hemmens forskningsinstitut och standardiseringsarbetet blev ledande i att formulera vad som var god boendestandard och hur det moderna hemmet skulle se ut. I ett internationellt sammanhang var detta banbrytande studier som fick spridning också utanför landets gränser. 

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

 

HSB var drivande i att ta fram och bygga efter bostadsstandardiseringarna. Här syns arkitekten och chefen för HSB Sven Wallander inspektera ett standardkök från HSB 1946. Han var ledande i utvecklingen av köken under 1940- och 1950-talen och har blivit känd för repliken: ”Ingen borde få bli arkitekt, som inte också hade erfarenhet av minst sex månaders hushållsarbete”. Hur det stod till med Wallanders egna erfarenheter av hemarbete är dock oklart. Foto: HSB
Hemmets forskningsinstitut testar porslinets hållbarhet. Foto: HSB

Norra Guldheden – experimentverkstad och mönsterstadsdel

Norra Guldheden byggdes som ett experimentområde till bostadsutställningen Bo Bättre i augusti 1945 och blev en stadsdel där tidens nya idéer om bostadsbyggande prövades

Norra Guldheden blev Göteborgs första bostadsområde som utformades som en så kallad grannskapsenhet. Idéen om grannskapsenheter var populär i stadsplanering under efterkrigstiden och gick ut på att bilda mindre självfungerande bostadsenheter. I Norra Guldheden var Guldhedstorget stadsdelens centrum och runt torget låg bland annat kollektivhus för ensamstående med tillhörande restaurang, små butiker och serviceställen. Byggnaderna i Norra Guldheden utformades av arkitekterna Gunnar Wejke och Kjell Ödeen som fritt liggande lamell- och punkthus omgivna av gröna ytor - typiska för 1940-talets arkitekturideal. Gunnar Wejke var vid den tiden chef för byggnadsstyrelsens utredningsbyrå.

Bakom Bo Bättre-utställningen fanns det rådande bostadspolitiska läget i Sverige. Vid mitten av 1900-talet hade bostaden nämligen seglat upp som en het politisk fråga och det fanns en stark vilja att modernisera landet. År 1933 genomfördes en stor bostadssocial utredning i Sverige som fick stor betydelse för de kommande decenniernas bostadsbyggande, inte minst i Göteborg. Fortfarande på 1940-talet bodde många i städerna trångt i små omoderna lägenheter som kunde sakna nutida självklarheter som badrum. Bostaden blev föremål för forskning och statliga utredningar inriktade på byggmetoder och standardiseringar och runt om i landet arrangerades liknande utställningar som Bo Bättre för att starta debatt om hur den goda bostaden skulle se ut. 

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Ett garage med historia

Staden är full av gömda rum som bär på oväntade delar av Göteborgs historia

För det mesta är det dolt bakom en helt vanlig garageport, men den som har turen att råka passera när någon kör in eller ut kan få en skymt av ett av de mer dolda rummen i Göteborg. Innanför garageporten på Magasinsgatan ligger nämligen det som från början var stallgård till det gamla Artilleristallet.

Efter stadsbranden 1804 köpte Göta artilleriregemente in delar av kvarteret Artilleristallet vid Magasinsgatan för att använda som stall och ridhus. Artilleriets kasern låg vid nuvarande Kaserntorget. Runt stallgården byggdes de låga stenhus som står där än i dag med ett stall som rymde 63 spiltor och ett ridhus. Hovslagarmästarens bostad vette mot Kaserntorget.

År 1898 togs hela komplexet över och byggdes om av Göteborgs Hyrverks AB. Den före detta stallgården gjordes om till vagnhall och det var då som den även fick sitt välvda tak. Ett så kallat hyrverk var en dåtida taxiverksamhet, om än med häst och vagn. Redan på 1700-talet hade borgmästaren i Göteborg utfärdat en förordning om en skjutsinrättning i staden och fram mot 1800-talet blev det allt vanligare att hyra en hästvagn vid bjudning eller begravning.

Vagnhallen är i stort sett oförändrad sedan renoveringen 1898 med bevarade inredningsdetaljer som de dekorativa gjutjärnskonsolerna i takstolen. Taket är byggt i en lätt konstruktion och släpper igenom rikligt med dagsljus. Ett finare garage får man leta efter!

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Stenstadens förträdgårdar

När stenstadskvarteren växte fram i Vasa och Linné var förträdgårdarna en viktig del i stadsbilden. Med tiden har många försvunnit, men fortfarande går att hitta bevarade förträdgårdar här och var.

Kvarteren i Vasastaden och längs Linnégatan byggdes under 1800-talets sista decennier. Influenserna från tidens stadsplaneideal hade franska förtecken och förespråkade breda paradgator kantade av rikt utsmyckade fasader. Framför husen anlades så kallade förträdgårdar eller förgårdar, en planterad yta som inhägnades med låga staket av gjutjärn, sten eller häckar och som på så vis bildade ett grönt band mellan hus och gata. Förebilderna kom från andra europeiska städer som Paris och Wien.

Ursprungligen har det funnits förträdgårdar på ett tjugotal gator i Vasastaden, Lorensberg och Linnéstaden. Paradgatan Kungsportsavenyn utformades ursprungligen med trädrader och förträdgårdar framför de pampiga byggnaderna, men förträdgårdar fanns även på bland annat Södra Vägen och Berzeliigatan. På Kungsportsavenyn nr 1 finns den sista bevarade förträdgården på avenyn. I de lite yngre kvarteren i Vasastaden från 1900-talets första decennier hittar vi också bevarade förträdgårdar, bland annat längs Aschebergsgatans västra sida och vid Geijersgatan–Arkivgatan. Även när Linnégatan började dras fram 1882 och tomterna bebyggdes med höga stenhus anlades förträdgårdar framför byggnaderna.

Förträdgårdarna har fått lite olika utseende efter att stilidealen i arkitekturen förändrats. Gjutjärnsstaketen har ofta dekorativa former där grinden ramas in av gjutjärnspelare eller grövre granitpelare med urnor. Förträdgårdarna kunde även avgränsas av låga stenmurar och under nationalromantiken var det vanligt att de utformades i huggen natursten. Längs Aschebergsgatans nationalromantiska tegelfasader är topografin brant och förträdgårdarna är förlagda på upphöjda terrasseringar med kraftiga murar av naturstensblock i granit. Stentrappor leder upp till porten.

Med tidens gång har många av förträdgårdarna runt om i staden försvunnit i takt med att trottoarerna blivit bredare och butikerna fått större skyltfönster. Speciellt under 1960-talet när mycket av den äldre bebyggelsen förändrades eller revs asfalterades förträdgårdarna ofta igen. Under 1800-talet hade förträdgårdarna däremot hög status. I Göteborgs byggnadsordning frän 1875 står till exempel att förträdgårdarna inte under några villkor får ”bebyggas eller begagnas for annat ändamål, än till trädgårdar eller andra prydliga planteringar” och att ”det åligger ägaren att alltid underhålla dem i snyggt och vårdat skick, samt hava förgård eller annat fritt område af dylik art, hvarigenom hus skiljes frän gata eller öppen plats, inhägnadt med prydligt staket”.

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Förträdgårdarna längs Aschebergsgatan ligger på upphöjda terrasseringar avgränsade av naturstensmurar

Innan Linné blev Linné

Innan Linnégatan anlades och blev förnäm paradgata bestod områdena runt Olivedal och Kommendantsängen av öppna betesmarker och kåkbebyggelse

Markerna söder om Järntorget har historiskt kallats för Djupedal eftersom det hörde till Djupedals Landeri vars herrgårdsbyggnad låg vid nuvarande Linnéplatsen. Det var ett glesbebyggt och lantligt område som mestadels bestod av ängar och hagmarker. Markerna arrenderades ut till bönder av de stora landerierna omkring. Där Linnégatan nu går fram löpte tidigare Djupedalsbäcken, mestadels ett stillsamt vattendrag med undantag av vårarna när smältvatten rann ner från Änggårdsbergen.

På östra sidan om Djupedalsbäcken låg Kommendantsängen som fått sitt namn efter att kommendanterna på Älvsborgs slott hade sina hästar på bete nära Skansen kronan. Under 1800-talet hade det i kanten av Skansen Kronan även växt fram en oreglerad samling hus som närmast kan beskrivas som kåkbebyggelse. Området kallades Djupedalskolonin eller Rånarkullen i folkmun. På fotografiet ovan syns de små enkla trähusen i Djupedalskolonin, placerade i sluttningen upp mot Skansen. Fotot är taget så sent som 1905 när Linnégatan redan hade invigts och stenstadskvarteren börjat byggas. Det dröjde sedan inte länge innan Djupedalskolonin var ett minne blott.

Liknande hus som i Djupedalskolonin hade även växt fram på andra sidan om Djupedalsbäcken i Olivedal. I bergsluttningen mellan nuvarande Linnégatan och Nordhemsgatan låg en myllrande kåkbebyggelse. Området gick under öknamnet Kråkestadsberget, antagligen på grund av att Slottsskogens parkvaktare tjänade extra på att skjuta av kråkor runt det gamla Landeriet Olivedal. Även Viktoriaskolan kallades ibland för Kråkestaden, nuförtiden mer känd som Hagabion. Viktoriaskolan byggdes som folkskola 1877 och är tillsammans med Oscar Fredriks kyrka de två äldsta stenhusen i Linnéstaden. 

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Linnégatan - 1000 meter fransk boulevard i Göteborg

Linnégatan invigdes under pompa och ståt med en parad i maj år 1900, men då var långt ifrån alla tomter längs den breda nya gatan ännu bebyggda. I själva verket tog utbyggnaden längs Linnégatan fyrtio år från det första huset 1890 fram till 1931 när sista tegelstenen lades på plats.

Årtiondena runt förra sekelskiftet var en omvälvande tid inom arkitekturen i Sverige. Den som vandrar längs Linnégatan från Järntorget och söderut mot Linnéplatsen hittar därför byggnader med varierande utseende och stil. I kvarteren närmast Järntorget är byggnaderna inspirerade av 1890-talets stenromantiska ideal med uppskjutande tinnar och torn och fasader i fantasirika kombinationer av olika sten och puts. Längre söderut har bebyggelsen drag av både klassicism och funktionalism som blev vanliga stilar fram mot 1920- och 1930-talen. Många av de äldre husen revs under 1980-talet och ersattes med postmodernistiska byggnader i samma storlek. 1980-talshusen utformades ofta för att efterlikna sina äldre förlagor, exempelvis genom liknande burspråk.

Det var år 1882 som Linnégatan började dras fram med start vid Järntorget, men inte förens 1893 fanns en fastställd utbyggnadsplan för hela gatan. Linnéstaden är ett ganska nytt namn som egentligen består av de två stadsdelarna Olivedal och Kommendantsängen på vardera sida om Linnégatan. Historiskt delades områdena av genom Djupedalsbäcken som rann där Linnégatan nu går fram.

När Linnégatan skulle börja byggas kulverterades den norra delen av Djupedalsbäcken, från Järntorget och 300 meter söder ut, i höjd med nuvarande Plantagegatan. Där fanns då ett område som till stora delar fortfarande var obebyggd mark med öppna ängar och enstaka grupper med enkla trähus. Undantaget var Viktoriaskolan som byggdes som folkskola 1877 - i dag mest känt som biograf och restaurang.

När så Linnégatan invigdes i maj år 1900 var den 1000 meter lång från Järntorget upp till den cirkelformade Linnéplatsen vid Slottsskogens entré. Gatan gjordes bred, kantades av trädalléer och hade vid invigningen även en ridbana i mitten. Spårvagn drogs dock fram bara några år senare. Namnet fick gatan efter just Carl von Linné som besökte Göteborg 1746 under sin Västgöta-resa.

Linnégatan planlades med tanken att bli ny Kungsportsaveny kantad av exklusiva bostadshus i sten. Det låg helt i tidens ideal för hur de nya stenhuskvarteren byggdes i städerna. Räta kvarter med stenhus och några öppna platser som förbands med ordnade raka gator. Linnégatan blev det närmaste en fransk boulevard som går att hitta i Göteborg!

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Nytt kontor i gammalt hus

I juni öppnade vi på Ahre nytt kontor på Linnégatan 11. Den monumentala tegelbyggnaden vid Linnégatan 9-11 stod klar 1899, precis ett år innan Linnégatan officiellt invigdes år 1900

Byggnaden utgörs av två fastigheter med en gemensam fasad som sträcker sig över hela kvarterets längd mellan Fjärde Långgatan och Plantagegatan. Byggmästare till huset var Nils Virén och arkitekten hette O W Nilsson, vilken är densamme som även ritat det intilliggande huset i samma kvarter mot Fjärde Långgatan. Arkitekt O W Nilsson har ritat ytterligare två hus på Linnégatan. Det ena är det karakteristiska Villa Ideborg i sluttningen mot Skansen Kronan vid nr 32 som är det sista bevarade landshövdingehuset i Linnéstaden. Uppe vid Linnéplatsen 1-2 står den andra av Nilssons byggnader, en borgliknande tegelbyggnad med svängd fasad från 1913.

I byggnaden vid Linnégatan 9-11 ser vi 1890-talets stenromantiska stilideal. Fasaden är symmetriskt uppbyggd där mittpartiet betonas av ett burspråk som flankeras av sidotorn vid hörnen. Ett kännetecken för tidens arkitektur är hur tornen skjuter upp ovanför takfoten och kröns av spiror. Hörntornet mot Plantagegatan hade ursprungligen balkonger som senare bytts mot de nuvarande burspråken. Bottenvåningen har mjukt rundad granit och våningarna ovanför kläds av rött tegel med listverk av cement, en tidstypisk kombination av material.

Byggnaden på Linnégatan 9-11 hade när det stod klart åtta paradsalar smyckade med takdekorationer i form av stuckatur och målningar utförda av italienska konstnärer. Kakelugnarna var vackert utförda och det sägs att fönsterglasen till en början var av sex millimeter tjockt, slipat kristallglas. Trapphusets fönster i färgat glas och blyspröjs är ovanliga. Inne i entrén till Linnégatan 11 finns en väggmålning som daterats till byggåret 1896. Under många år var den dold och bortglömd innan man vid en renovering 2002 kunde plocka fram den under lager av tapeter.

Bland de första att flytta in i huset år 1900 var byggmästare Vilén själv, men bara ett år senare sålde han den södra delen av fastigheten vid Linnégatan 11 till handlare Johan Bernard Florén. Hyresgästerna som bodde i huset vid den här tiden hade yrken som fabrikör, sjökapten och kamrer. En av lägenheterna hyrdes av tio gipsarbetare från Italien, möjligen är det samma hantverkare som utförde takdekorationerna.

Eftervärldens spekulationer om unionskungen Oscar II kopplingar till huset har varit många och fantasifulla. Enligt ryktena var det kungen själv som lät uppföra huset med Nils Vilén som bulvan. Det sägs att kungens privata våning låg på andra planet där han även lät sina älskarinnor bo i perioder. Sanningshalten i berättelserna har dock förblivit olöst, men att kungen hyste en förkärlek för västkusten är däremot helt klarlagt. Varje sommar under de 20 sista levnadsåren i slutet av 1800-talet tillbringade han i Marstrand och Göteborg. 

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie