Linnéstaden

Innan Linné blev Linné

Innan Linnégatan anlades och blev förnäm paradgata bestod områdena runt Olivedal och Kommendantsängen av öppna betesmarker och kåkbebyggelse

Markerna söder om Järntorget har historiskt kallats för Djupedal eftersom det hörde till Djupedals Landeri vars herrgårdsbyggnad låg vid nuvarande Linnéplatsen. Det var ett glesbebyggt och lantligt område som mestadels bestod av ängar och hagmarker. Markerna arrenderades ut till bönder av de stora landerierna omkring. Där Linnégatan nu går fram löpte tidigare Djupedalsbäcken, mestadels ett stillsamt vattendrag med undantag av vårarna när smältvatten rann ner från Änggårdsbergen.

På östra sidan om Djupedalsbäcken låg Kommendantsängen som fått sitt namn efter att kommendanterna på Älvsborgs slott hade sina hästar på bete nära Skansen kronan. Under 1800-talet hade det i kanten av Skansen Kronan även växt fram en oreglerad samling hus som närmast kan beskrivas som kåkbebyggelse. Området kallades Djupedalskolonin eller Rånarkullen i folkmun. På fotografiet ovan syns de små enkla trähusen i Djupedalskolonin, placerade i sluttningen upp mot Skansen. Fotot är taget så sent som 1905 när Linnégatan redan hade invigts och stenstadskvarteren börjat byggas. Det dröjde sedan inte länge innan Djupedalskolonin var ett minne blott.

Liknande hus som i Djupedalskolonin hade även växt fram på andra sidan om Djupedalsbäcken i Olivedal. I bergsluttningen mellan nuvarande Linnégatan och Nordhemsgatan låg en myllrande kåkbebyggelse. Området gick under öknamnet Kråkestadsberget, antagligen på grund av att Slottsskogens parkvaktare tjänade extra på att skjuta av kråkor runt det gamla Landeriet Olivedal. Även Viktoriaskolan kallades ibland för Kråkestaden, nuförtiden mer känd som Hagabion. Viktoriaskolan byggdes som folkskola 1877 och är tillsammans med Oscar Fredriks kyrka de två äldsta stenhusen i Linnéstaden. 

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Linnégatan - 1000 meter fransk boulevard i Göteborg

Linnégatan invigdes under pompa och ståt med en parad i maj år 1900, men då var långt ifrån alla tomter längs den breda nya gatan ännu bebyggda. I själva verket tog utbyggnaden längs Linnégatan fyrtio år från det första huset 1890 fram till 1931 när sista tegelstenen lades på plats.

Årtiondena runt förra sekelskiftet var en omvälvande tid inom arkitekturen i Sverige. Den som vandrar längs Linnégatan från Järntorget och söderut mot Linnéplatsen hittar därför byggnader med varierande utseende och stil. I kvarteren närmast Järntorget är byggnaderna inspirerade av 1890-talets stenromantiska ideal med uppskjutande tinnar och torn och fasader i fantasirika kombinationer av olika sten och puts. Längre söderut har bebyggelsen drag av både klassicism och funktionalism som blev vanliga stilar fram mot 1920- och 1930-talen. Många av de äldre husen revs under 1980-talet och ersattes med postmodernistiska byggnader i samma storlek. 1980-talshusen utformades ofta för att efterlikna sina äldre förlagor, exempelvis genom liknande burspråk.

Det var år 1882 som Linnégatan började dras fram med start vid Järntorget, men inte förens 1893 fanns en fastställd utbyggnadsplan för hela gatan. Linnéstaden är ett ganska nytt namn som egentligen består av de två stadsdelarna Olivedal och Kommendantsängen på vardera sida om Linnégatan. Historiskt delades områdena av genom Djupedalsbäcken som rann där Linnégatan nu går fram.

När Linnégatan skulle börja byggas kulverterades den norra delen av Djupedalsbäcken, från Järntorget och 300 meter söder ut, i höjd med nuvarande Plantagegatan. Där fanns då ett område som till stora delar fortfarande var obebyggd mark med öppna ängar och enstaka grupper med enkla trähus. Undantaget var Viktoriaskolan som byggdes som folkskola 1877 - i dag mest känt som biograf och restaurang.

När så Linnégatan invigdes i maj år 1900 var den 1000 meter lång från Järntorget upp till den cirkelformade Linnéplatsen vid Slottsskogens entré. Gatan gjordes bred, kantades av trädalléer och hade vid invigningen även en ridbana i mitten. Spårvagn drogs dock fram bara några år senare. Namnet fick gatan efter just Carl von Linné som besökte Göteborg 1746 under sin Västgöta-resa.

Linnégatan planlades med tanken att bli ny Kungsportsaveny kantad av exklusiva bostadshus i sten. Det låg helt i tidens ideal för hur de nya stenhuskvarteren byggdes i städerna. Räta kvarter med stenhus och några öppna platser som förbands med ordnade raka gator. Linnégatan blev det närmaste en fransk boulevard som går att hitta i Göteborg!

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Nytt kontor i gammalt hus

I juni öppnade vi på Ahre nytt kontor på Linnégatan 11. Den monumentala tegelbyggnaden vid Linnégatan 9-11 stod klar 1899, precis ett år innan Linnégatan officiellt invigdes år 1900

Byggnaden utgörs av två fastigheter med en gemensam fasad som sträcker sig över hela kvarterets längd mellan Fjärde Långgatan och Plantagegatan. Byggmästare till huset var Nils Virén och arkitekten hette O W Nilsson, vilken är densamme som även ritat det intilliggande huset i samma kvarter mot Fjärde Långgatan. Arkitekt O W Nilsson har ritat ytterligare två hus på Linnégatan. Det ena är det karakteristiska Villa Ideborg i sluttningen mot Skansen Kronan vid nr 32 som är det sista bevarade landshövdingehuset i Linnéstaden. Uppe vid Linnéplatsen 1-2 står den andra av Nilssons byggnader, en borgliknande tegelbyggnad med svängd fasad från 1913.

I byggnaden vid Linnégatan 9-11 ser vi 1890-talets stenromantiska stilideal. Fasaden är symmetriskt uppbyggd där mittpartiet betonas av ett burspråk som flankeras av sidotorn vid hörnen. Ett kännetecken för tidens arkitektur är hur tornen skjuter upp ovanför takfoten och kröns av spiror. Hörntornet mot Plantagegatan hade ursprungligen balkonger som senare bytts mot de nuvarande burspråken. Bottenvåningen har mjukt rundad granit och våningarna ovanför kläds av rött tegel med listverk av cement, en tidstypisk kombination av material.

Byggnaden på Linnégatan 9-11 hade när det stod klart åtta paradsalar smyckade med takdekorationer i form av stuckatur och målningar utförda av italienska konstnärer. Kakelugnarna var vackert utförda och det sägs att fönsterglasen till en början var av sex millimeter tjockt, slipat kristallglas. Trapphusets fönster i färgat glas och blyspröjs är ovanliga. Inne i entrén till Linnégatan 11 finns en väggmålning som daterats till byggåret 1896. Under många år var den dold och bortglömd innan man vid en renovering 2002 kunde plocka fram den under lager av tapeter.

Bland de första att flytta in i huset år 1900 var byggmästare Vilén själv, men bara ett år senare sålde han den södra delen av fastigheten vid Linnégatan 11 till handlare Johan Bernard Florén. Hyresgästerna som bodde i huset vid den här tiden hade yrken som fabrikör, sjökapten och kamrer. En av lägenheterna hyrdes av tio gipsarbetare från Italien, möjligen är det samma hantverkare som utförde takdekorationerna.

Eftervärldens spekulationer om unionskungen Oscar II kopplingar till huset har varit många och fantasifulla. Enligt ryktena var det kungen själv som lät uppföra huset med Nils Vilén som bulvan. Det sägs att kungens privata våning låg på andra planet där han även lät sina älskarinnor bo i perioder. Sanningshalten i berättelserna har dock förblivit olöst, men att kungen hyste en förkärlek för västkusten är däremot helt klarlagt. Varje sommar under de 20 sista levnadsåren i slutet av 1800-talet tillbringade han i Marstrand och Göteborg. 

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie