Vårens eldar

Traditionen att tända eldar på våren går långt tillbaka och mest förknippar vi dem med Valborg. Mindre känt är att i Västsverige var det förr påsken som var vårbrasornas stora högtid. Traditionen var vanlig i Västergötland, Halland och delar av Värmland från och med slutet av 1700-talet. Här förekom de fram till 1870-talet, men efter det verkar seden nästan enbart funnits kvar i Bohuslän och runt Göteborg. I Bohuslän och Halland har även ordet ”påskvaka” använts om eldarna. I dag verkar det vara en tradition på väg bort, även om det på sina håll fortfarande tänds en och annan påskbrasa.

Under 1800-talet tändes eldarna traditionsenligt på påskaftonens kväll, undantagsvis eldade man i Bohuslän på påskdagen eller annandagen. I Göteborg tändes påskeldarna på höga kullar och berg för att synas på långt håll och stadsdelarna tävlade om att överträffa varandra. I god tid före påsken började man samla ihop material som bestod av ris, gamla julgranar eller allmänt bråte i form av silltunnor eller uttjänta möbler som man önskade bli av med. Riktigt fint var det om det även fanns en tjärtunna. Allt detta släpades upp på bergshöjderna runt om i staden: till Stigbergsåsens högsta punkt, till Skansen kronan, Landalabergen och Otterhällan. Västerut fanns Majberget och Gråberget. På Hisingen var Ramberget ett bra läge. Nilssons berg, öster om Skanstorget var en annan välkänd plats för påskbrasorna. På kvällen lyste eldarna uppe på bergen och syntes vida omkring. Påskbrasorna lockade speciellt stadens unga som samlades på påskaftonens kväll för att spela musik och dansa. Påskeldarna har till och med fått ge namn åt vissa platser i Göteborg. Berget vid Vegagatan i nuvarande Nordostpassagen kallades till exempel tidigare för ”Påskelleberget”. 

De allt strängare brandskyddsrestriktionerna vid 1900-talets början satte stopp för de många stadsnära påskeldarna. Det var helt enkelt för farligt med så stora eldar nära hus och människor.

Traditionen att tända eldar i påsktid tros ha sitt ursprung i 1500-talets Tyskland eller Holland och har sedan spridit sig till Sverige med inflyttningen. En teori är att eldarnas anknytning till just Västsverige har sin förklaring i det historiskt starka holländska inflytandet som fanns vid grundandet av Göteborg på 1600-talet. Holländarnas starka sociala ställning i staden vid den här tiden kan ha gett påskeldarna genomslagskraft som ny sed.

Påskbrasorna var till för att skrämma iväg onda makter och häxor som var på väg till Blåkulla. Det hörde därför också till att skjuta och föra oväsen på påskaftonens kväll. I Sverige var det vanligt att tro på häxor ända in på 1800-talets början. Att klä ut sig till påskkärring under påsken är en efterföljd av denna tro som levt kvar till våra dagar. Allt eftersom kom dock traditionen att samlas vid en påskbrasa att få mer sociala funktioner. En annan mer praktisk förklaring till seden med påskeldar är att det helt enkelt var ett sätt att göra sig av med bort gammalt ris och skräp efter vintern och markera början på en ny årstid. 

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie