Balkonghistoria

I väntan på våren

Vid den här tiden på året börjar de flesta av oss att längta efter våren och att få börja njuta av våra uteplatser och balkonger. Men det är en kall start på 2018. Meteorologiskt räknat har våren hittills endast nått södra Skåne när vi nu kommit till de sista dagarna av mars, en hel månad senare än normalt. I väntan på våren kan vi drömma oss bort till det hägrande balkonglivet!

Balkongen är för många en eftertraktad och viktig del av bostaden, en plats för umgänge och vila. Vissa vill ha sin balkong påkostat möblerad, andra vill använda den för odling. Hur balkonger använts och dess roll i arkitekturen har dock varierat i takt med att stilar växlat, levnadsvanor ändrats och inte minst att nya byggnadstekniker slagit igenom.

Vid mitten av 1800-talet får balkongen sitt stora genombrott för flerbostadshus. Anledningen var ett material som vid den här tiden började användas flitigt i balkonger: nämligen järnet. Som material gjorde järnet att konstruktionen blev lättare så att balkongerna kunde göras större och rymligare. Järnet användes även till dekorativa element som räcken och stöttor.

Att järnet fick ett sådant genombrott som byggnadsmaterial under 1800-talet har sin förklaring i de tekniska framstegen under industrialismen. De nya teknikerna gjorde det möjligt att gjuta järn på nya sätt. Med införandet av omsmältning i kupolugnar i början av 1800-talet inträdde gjutjärnets glansperiod och järnet fick som material stort genomslag i allt från byggnadskonstruktion och arkitektur till industri och bruksföremål i hemmet.

I Storbritannien började konsthantverksprodukter av gjutjärn massproduceras redan under början av 1800-talet och teknikerna spred sig så småningom till andra länder. Förutom balkonger och andra byggnadsdetaljer som trappor och räcken tillverkades trädgårdsmöbler, blombord, piedestaler och spegelramar.

Det var alltså de nya tekniska möjligheterna som låg bakom utformningen av balkonger under 1800-talet. Gjutjärnet hade sin stora användning mellan 1840-1890 då det förekom i ett stort antal former för mängder av ändamål i arkitektur, konsthantverk, inredning och offentlig miljö. Fram mot 1890-talet fick dock gjutjärnet allt sämre rykte eftersom det inte ansågs nog ”äkta” som material. På balkongräcken och trappor började smidesjärnet tränga undan det gjutna. Smidesjärnet ansågs finare och kunde framställas till sirliga former i smäckra dimensioner. Det är också så vi känner igen 1890-talets balkonger. Under 1800-talets sista årtionde blir balkongerna både fler, rymligare och gör större avtryck i fasadarkitekturen. Formen blev lättare med buktande smidesräcken och smäckra smidesstöttor istället för tunga konsoler som tidigare burit balkongerna.

En promenad genom Vasastaden ger möjlighet att beskåda en variation av fantasirikt formade smidesräcken och böjda balkongstöttor. Ingen annan stadsdel bjuder på en bättre inblick i 1800-talets balkongmode! 

 

Text: Erika Persson, byggnadsantikvarie

Foto: Ahre Fastighetsbyrå

Snygga balkongrader på Götabergsgatan
Soldränkta balkonger på Molinsgatan
Under takåsarna på Götabergsgatan