Vår stads arkitektur

1920-talets klassicism

1920-talets klassicism (eller Swedish Grace som den kallades utomlands) uppvisar strama och smäckra former. Inspirationen kom från antikens Grekland och empirstilen som var förhärskande under tidigt 1800-tal.

Under mitten av 1920-talet var ekonomin i Sverige stabil med god tillväxt, både föregången och efterföljd av ekonomisk kris. Nymodigheten elektricitet gjorde att man kunde mekanisera och rationalisera industrin, varorna spreds sedan över landet med järnväg och lastbilar. Med höjda löner kunde människor köpa mer än det allra nödvändigaste vilket satte fart på samhället och tillverkningen. Välståndet och inflyttningen till städerna gjorde en modernisering både behövlig och möjlig. Samtidigt var detta en tid av politisk osäkerhet, hög arbetslöshet och trångboddhet. Samhället hade tidigare inte varit en del av byggsektorn utan alla hyreshus hade uppförts av privata byggherrar eller på spekulation. År 1923 grundades HSB som skulle komma att spela störst roll i utvecklandet av goda bostäder åt arbetarfamiljer. Tillsammans byggde nu kommuner och kooperativa bostadsföreningar bättre boende för dem med låg inkomst. Bakom utformandet av de små men praktiska och mycket genomtänkta lägenheterna låg olika utredningar och köksstudier. En standardiseringskommitté inrättades för att möjliggöra masstillverkning av lister och köksinredning. Samtidigt lanserades kataloghus för den som hade möjlighet att köpa ett monteringsfärdigt hem.

På stadsplaneringsnivå ville man nu bort ifrån den rätvinkliga, täta och mörka stenstaden. Nya ideal förespråkade istället tvåvåningshus i storgårdskvarter. Ljus och luft skulle det vara mellan husen. Även byggandet av en försvenskad Trädgårdsstad härstammar från 20-talet. Trädgårdsstäder med friliggande hus placerade i gatuliv längs grönskande, krökta gator byggdes utanför de större städernas kärnor.

Klassicismens fasader var symmetriska med jämn fönstersättning och diskret prydda med pilastrar och frontoner eller girlanger och rosetter. Balkongerna och de höga portarna in till gården kunde smyckas med urnor och kolonner. Det var de klassiska arkitekturidealen som återanvändes, inte sällan med herrgården som förebild – fast i en förenklad version. Man eftersträvade enkelhet och lugn, en reaktion mot tidigare blandstilar. Fasaderna putsades eller murades i tegel. Trähusen kläddes med stående locklistpanel. Det karaktäristiska fönstret är spröjsat och har två bågar med tre rutor i varje. Små runda fönster, oxögon, och halvmåneformade, lunettfönster, prydde gavlar.

Drag av klassicismen och den efterföljande funktionalismen har ofta kombinerats i byggnader uppförda i brytpunkten mellan de två stilarna, omkring 1930. De klassicistiska arkitekterna övergick även de till funktionalismen under trettiotalet. I Göteborg finns ett flertal utpräglat klassicistiska områden som Nedre Johanneberg, där tegelbyggnaderna vid Terrassgatan är pampigt placerade på en höjd - accentuerad av naturstensmurar och en grässlänt. Kungsladugård och Bagaregården med sina landshövdingehus kring grönskande storgårdar liksom villor och radhus i Änggården är ytterligare exempel.