Vår stads arkitektur

1960-talets Villaarkitektur

Under 1960-talet utvecklades både Sveriges ekonomi och landets industri med rekordfart. Den utbyggda barnomsorgen gjorde det möjligt även för kvinnor att börja arbeta, istället för att vara hemmafruar.

Från landsbygden flyttade folk till de större städernas arbetstillfällen och arbetskraftsinvandring organiserades för att få tillräckligt med människor till den blomstrande industrin. Befolkningsökningen i storstäderna ledde till bostadsbrist vilken skulle avhjälpas med det så kallade Miljonprogrammet. En miljon bostäder skulle uppföras under perioden 1964-74 och omkring en tredjedel av dem var småhus.

Även byggindustrin utvecklades i rask takt och småhusfabrikanterna med prefabricerade hus hade bråda dagar. Det uppfördes gruppbyggda hus som såldes nyckelfärdiga och styckbyggda monteringsfärdiga villor. Mot den växande medelklassen marknadsfördes villaboendet som idé, med närhet till trädgården och naturen som säljargument.

På 60-talet blev också privatbilen allt vanligare och den ökade bilismen var en viktig aspekt i samhällsplaneringen. Kanske skulle vi, likt amerikanarna, ta bilen till köpcentrum och naturupplevelser? I nyplanerade områden var trafikseparering en nyhet, med parkering och garage placerade separat och bostäderna i bilfria miljöer med grönytor, cykel- och gångvägar mellan husen. Områdena byggdes storskaliga för att kunna bära ett närserviceutbud.

Villaarkitekturen under 1960-talet präglades av rationalitet och kostnadseffektivitet. Dekorationer förekom knappt – förutom kring entrén. De gedigna ytterdörrarna gjordes i beständiga träslag som ek eller teak och fick spårade geometriska mönster. Tillsammans med ett sidoljusparti av insynsskyddat glas utgör de ett tydligt tidsdokument. Träpanel och fasadtegel var en vanlig kombination och även partier av puts, lättbetong och asbestcement förekom. År 1965 började den vita nyheten som i folkmun kallades mexisten/-tegel (kalksandsten) att tillverkas med MEXI som produktnamn. Namnet hade arbetats fram av en reklamfirma i Örebro och skulle skapa associationer till varmare breddgraders vita väggar. Villornas formspråk var påverkat av den tidigare funktionalismen liksom modernismen med flacka pulpettak, fönsterband och förskjutna byggnadskroppar. De raka linjerna och fönsterpartierna gav byggnaderna ett horisontellt uttryck som ofta förstärktes av en taksarg. I gruppbyggda områden hade husen ofta sadeltak. Även 1950-talets ideal levde kvar en bit in i decenniet vilket gav enplansvillor i gult eller rött tegel med indragna fasadpartier och varierande fönstertyper. Nya typer som atriumhus, vinkelhus och kedjehus började byggas under 60-talet.