Vår stads arkitektur

Nyrenässans

”Att restaurera en byggnad är inte detsamma som att underhålla, reparera eller bygga om den. Det är att återställa den i ett fullständigt tillstånd, som inte behöver ha existerat vid någon given tidpunkt.” Eugène Viollet-le-Duc

Årtiondena vid slutet av 1800-talet pågick ett hektiskt byggande i städerna. Vid mitten av århundrandet levde fortfarande 90% av Sveriges invånare på landsbygden men befolkningsökning, missväxt och fattigdom gjorde att allt fler sökte sig till städerna. Här fanns hopp om ett bättre liv och arbete i de nya fabrikerna. Inflyttningen till städerna ledde till stor bostadsbrist och en massiv nyproduktion tog fart av dels hyreshus men även institutionsbyggnader som bankpalats, läroverk, och sjukhus. Det började nu växa fram stenstadskvarter i de större städerna runt om i landet. I Göteborg växte stenstaden fram i Lorensberg och Vasastaden med storgårdskvarter organiserade i rutnätsplan och flervåningshus uppförda i sten. Efter kontinentala förebilder anlades breda, trädplanterade alléer och esplanader genom stenstaden för att ge monumentalitet och grönska.

Stenstadens bebyggelse har till stor del fått sin prägel av nyrenässansens stilideal. I Göteborg hittar vi tydliga exempel längs Viktoriagatan med enhetliga stenhus inspirerade av Paris och fransk nyrenässans. Även de forna privatvillorna längs Kungsportsavenyn har nyrenässansens formspråk med ljust putsade och rikt dekorerade fasader. Följer man härifrån esplanadstråket Vasagatan åt väster erbjuder byggnaderna rik variation av fasadmaterial och utsmyckningar för flanören att beundra.

Nyrenässansen under 1800-talets senare hälft hämtade inspiration i renässansen (europeiskt 1400-1600-tal) vilken i sin tur hade antiken som förebild. Renässansen och i förlängningen alltså antiken betraktades som arkitekturens grundstil. Karaktäristiskt för nyrenässansen är en symmetriskt ordnad fasad med jämn fönstersättning och rik skuggverkan som skapas genom en skulptural sammansättning av kolonner, friser och rusticeringar. Fasaden är putsad, gärna i stenimiterande nyanser, och kunde vara ytterligare dekorerad med till exempel gipsfigurer. Fönstren kröntes ofta med frontoner. Mitt- eller sidoparti kunde vara framskjutet medan taken var flacka. Efter klassicistiska förtecken delades fasaden in i tre partier med en rustik sockelvåning, där över en rikt dekorerad våning och en enklare våning upptill.

Under 1800-talets andra hälft fanns en vurm för historiska stilar inom arkitekturkonsten och man sökte sig bakåt i tiden efter influenser. Vid sidan av nyrenässansen uppstod en mängd andra så kallade nystilar som lånade friskt av olika historiska epoker. Kyrkobyggandet och restaureringskonsten var vid den här tiden präglade av nygotik och förebilderna var då istället medeltida. I Sverige var Helgo Zettervall en av de ledande arkitekterna, mycket inspirerad av Viollet-le-Duc - vars citat vi läser överst. Zetterwalls sista stora kyrkoprojekt blev Oscar Fredriks kyrka i Göteborg och motsvarar troligen hans idealbild. Med fasad av rött tegel, mönsterlagt skiffertak, spetsbågiga fönster, strävpelare och smäckra tornspiror kan kyrkan lätt misstas för en medeltida gotisk katedral.

När sekelskiftet 1900 närmade sig skulle de historiserande stilidealen komma att möta en del kritik. Man menade att nystilar var historieromantiserande och närmast en förfalskning eller pastisch. Istället borde ärlighet eftersträvas i arkitekturen!