Kvarteren runt omkring

Örgryte

Örgryte var ursprungligen namnet på en vidsträckt socken, från Partille i öster till Majorna i väster. Inför 1700-talets söndagsgudstjänster i nuvarande Örgryte Gamla kyrka fick majborna gå upp i svinottan – väl framme i Örgryte Gamla kyrka hade de ståplats.

”Ör” är ett äldre ord för fuktig sand- eller grusmark och ”gryt” betyder sten, tillsammans syftar de på den sandiga och steniga marken kring Örgryte Gamla kyrka. I Skår fanns på 1700-talet två stora gårdar, Öster- respektive Västergården, och ett antal torp. Under 1800-talet tillkom industrier längs Mölndalsån medan resterande område präglades av jordbruk.

I Torp låg de herrgårdsliknande gårdarna Kärralund samt Lilla och Stora Torp med marker ut mot Delsjöarna. Stora Torp byggdes år 1844 av David Carnegie och återuppfördes 1873 i sten av dåvarande ägaren konsul Ekman efter en brand. Gården övertogs av Skogssällskapet 1942 och är en av få bevarade större gårdar i Göteborg med huvudbyggnad, två bostadshus och fem ekonomibyggnader. I anslutning finns ett större grönområde och en anlagd park. Under mitten av 1800-talet flyttade stadens mest inflytelserika familjer till Örgryte. De stora villorna ersatte eller kompletterade de stora gårdarna i området. I dagens Bö finns bland annat Villa Överås, uppförd av James Dickson år 1861. Den förmögna familjen inrättade även ett fattighus, JJ Dicksons stiftelse för obemedlade örgrytebor. Lilla Torps huvudbyggnad låg på platsen för det gamla radio- och TV-huset. Skår bebyggdes med villor och radhus i olika etapper från slutet av 1930-talet och fram till 1950-talet. De östra delarna av Skår ingår i Delsjöområdets naturreservat.

Örgryte införlivades i Göteborg 1922 och i dagsläget är namnet förknippat med stadsdelsnämnden (tillsammans med Härlanda) med bland annat delområdena Skår (betyder ”klyfta i berg”), Bö och Torp. Även dessa uppkallade efter stora egendomar i närheten. I samband med inkorporeringen färdigställde förste stadsingenjör Albert Lilienberg en plan över området. Planen anslöt till bebyggelsen i Bagaregården och innehöll mestadels villor (som delvis ersattes av flerbostadshus och radhus). Stadsplanen var inspirerad av 1920-talets ideal med slingrande gator som bjöd på nya utblickar vart man gick. Borta var de räta gator och slutna gårdsrum som präglar stenstadens rutnätsplan. Nu var det istället människans skala som var viktig och stor hänsyn togs till områdets topografi liksom till befintlig grönska.