Folkhemsbygget
Efter andra världskrigets slut förändrades bostadssituationen påtagligt i Sverige. Från att ha varit en av Europas mest trångbodda nationer fick vi (inte riktigt som genom ett trollslag) en av de högsta genomsnittliga bostadsstandarderna i världen!
På uppdrag av den nytillträdda socialdemokratiska regeringen genomfördes år 1933 en stor bostadssocial utredning. Under andra världskriget fortsatte arbetet med en ny bostadspolitik vars fokus var bostaden som social rättighet. Man skulle inte behöva bo fler än två personer per rum, undantaget köket, och till en rimlig hyra.
När kriget så var över satsades det stort för att bygga bort trångboddheten. Tanken var också att byggandet skulle skapa arbetstillfällen och få fart på den inhemska ekonomin. Den befarade arbetslösheten uteblev och bostadsbyggandet kom av sig en aning, trots det uppfördes många hus under åren 1945-60. Målsättningen var att inte bygga specifikt för utsatta grupper och på så vis riskera segregation, utan att med långivning möjliggöra ett kvalitativt byggande för alla. Detta blev känt som ”den svenska modellen”. Även HSB, Svenska Riksbyggen och Kooperativa förbundet (KF) spelade en viktig roll i utvecklingen. Bostadsstandarden höjdes med rinnande varmvatten, centralvärme, wc och bad i lägenheterna.
Exportnäringens omsättning ökade och välfärden byggdes upp, det som Per Albin Hansson kallade Folkhemmet konkretiserades. Utöver bostäder uppfördes också skolor, sjukhus, sporthallar, badhus, biliotek och mycket annat. Byggandet av den goda bostaden föregicks av en mängd undersökningar av befolkningens levnadsvanor och av husmoderns arbete i köket. Man försökte motverka ”den frivilliga trångboddheten” vilken innebar att ett av bostadens rum utgjorde finrum och nästan aldrig användes. Istället ville man lansera allrummet där familjen skulle vistas tillsammans – något som senare löstes genom tevens intåg.
Stadsplanemässigt förändrades byggandet från rader av lamellhus till hus placerade i grupper. Mellan husen fanns stora och grönskande gårdar med fint tillvaratagande av befintlig natur och terräng. Trafikseparering var ytterligare ett nytt grepp i planeringen och innebar att biltrafiken främst leddes utanför bostadsområdet med gång- och cykelvägar inom området. Punkthuset var en annan nyhet för perioden och tillsammans med ny sprängteknik kunde mer svårbebyggda områden tas i anspråk. I Göteborg är Norra Guldheden ett solklart exempel på detta.
Folkhembebyggelsen var en fortsättning på funkisen i så motto att man arbetade vidare på förbättrandet av bostadens funktion och planlösning. Dock skilde sig stilarna åt genom att man återigen önskade mjuka upp formspråket och låta respektive arkitekt sätta sin prägel. Färgintensiteten och variationen i materialval ökade, fönsterbanden slopades till förmån för separata fönster med exempelvis ljust putsad omfattning – en påminnelse om träarkitekturens fönsterfoder. Fasaderna försågs med identitetsskapande mönstermurning, kraftig takfot eller ett åttkantigt fönsterparti. Hushöjderna varierades liksom huskroppens form och placering. Balkongerna drogs gärna in i fasaden för att skapa skuggverkan och variation, till skillnad från den tidigare funkisens monotoni.
Utöver Norra Guldhedens punkthusbebyggelse uppfördes även Södra Guldheden vid denna tid. Det senare utgjorde Göteborgs första försök med trafikseparering kring det stora grönområdet i mitten. Utanför centrala staden finns de flesta folkhemsområdena. Torpa, Kortedala och Kyrkbyn är några exempel.