Vår stads arkitektur

Landshövdingehus

Två våningar i trä, en i sten. Landshövdingehuset var hustypen som blev synonymt med arbetarstadsdelar i Göteborg och byggdes i stor skala. Under perioden 1876 och 1940 uppfördes 3 290 landshövdingehus och presenterades som lösningen för att avhjälpa den stegrande bostadsbristen.

En göteborgsk uppfinning

Landshövdingehuset uppstod som en ny byggnadstyp i Göteborg och blev populär i arbetarstadsdelar som lösningen för att avhjälpa bristen på bostäder. I bakgrund låg den snabba folkökningen i städerna som pågått sedan industrialismens start under 1800-talet. Namnet kommer av den dåvarande landshövdingen i Göteborg, Albert Ehrensvärd, som tros varit den som sanktionerade de första ritningarna till ett landshövdingehus i kvarteret Ananasen i Annedal 1876. Därefter spred sig den populära byggnadstypen till flera stadsdelar och särskilt genomslag fick den bl. a. i Landala, Haga, Bagaregården, Gamlestaden och Majorna.

Kryphål i lagen

Landshövdingehuset kännetecknas av ett tre våningar högt bostadshus där de två övre våningarna är i trä och vilar på en bottenvåning i sten. Landshövdingehusen kom till genom ett slags kryphål i lagtexten. Byggnadsstadgan vid 1800-talets mitt satte en gräns för trähus över två våningar på grund av brandrisken. Däremot föreskrevs ingen maxhöjd för stensockeln och landshövdingehusen blev på så vis ett sätt att komma undan byggstadgans paragrafer. På pappret var landshövdingehusen med sina tre våningar endast ett tvåvåningshus med hög stenfot. På det viset gav bostadsbristen i Göteborg upphov till denna unika hustyp som blivit ett säreget fenomenen i hela stadens bebyggelse. Byggherrar upptäckte att landshövdingehusen lönade sig, de var förhållandevis billiga att bygga och kunde uppföras i stora kvarter.

Följer tidens ideal

Landshövdingehusens utformning och placering har varierat i takt med tidens ideal. Bottenvåningen var murad av tegel och under vissa tider putsad, ibland för att efterlikna naturstensblock. Trävåningarna har klätts med stående eller liggande träpanel som kunde vara spåntad eller försedd med lockläkt. Husen placerades fram till funktionalismens inträde i slutna kvarter runt en innergård med eller utan gårdshus.

De äldsta landshövdingehusen från slutet av 1800-talet fick påkostade fasadutformningar med framskjutande burspråk och hörntorn, dekorerade med fantasifull snickarglädje. Panelen var oftast liggande med partier av stående panel under fönster och takfot. Kulörerna gick i jordtoner som ockra och umbra. Lägenheterna var enkla, ofta ett rum och kök som värmdes upp med vedspis och kakelugn. De små gårdarna inuti kvarteren var nästan fullbyggda med gårdshus och uthus. Taken var under den här perioden brutna och klädda med målad plåt. De fåtal landshövdingehus som finns kvar från det sena 1800-talet finns exempelvis längs Djurgårdsgatan och Karl Johansgatan i Majorna.

Landshövdingehus uppförda under 1910-talet fick en nationalromantisk prägel med mörkt målad, stående panel. Bottenvåningens tegel lämnades bart, de branta taken täcktes med tegelpannor. Exempel på sådana landshövdingehus hittar vi i Bagaregården.

1920-talets landshövdingehus är både till utformning och placering inspirerade av klassicismen. Fasaderna kläddes med stående panel och spröjsade fönster. Dekorationerna var sparsmakade, gärna lisener eller rosetter av trä. Sadeltaket kläddes med tegel. Gårdsrummet i kvarteret var gemensamma och planterade, helt utan gårdshus. Under årtiondets slut blev lägenheterna rymligare, ofta med två rum och kök. Landshövdingehus i stilfull 1920-talsklassicism hittar vi t.ex. i Kungsladugård.

Från 1930-talet hittar man även landshövdingehusen i funktionalistisk tappning med enkla fasader av stående träpanel och tvåluftsfönster utan spröjs. Sådana landshövdingehus finns bl. a. Längs Fjällgatan i Masthugget, i Kville och i Majorna. Husen placerades inte längre kring gårdar utan fritt som parallellställda lamellhus.

Slutet för landshövdingehuset

År 1940 hade 3290 landshövdingehus byggts i Göteborg och nästan hälften, 47 %, av göteborgarna bodde i ett landshövdingehus. Slutet för byggandet av nya landshövdingehus inleddes 1936 då byggnadsnämnden bestämde att inga nya landshövdingehus fick uppföras, endast komplettering i befintliga kvarter tilläts. År 1945 kom sedan det slutgiltiga förbudet mot även den möjligheten. Orsaken sades vara risken för omfattande eldsvådor i händelse av krig, men det fanns även andra bostadspolitiska anledningar. Efter andra världskriget ville man bygga bort den gamla bostadsbristen en gång för alla med moderna bostäder och få människor att flytta från de trånga, nedgångna gamla landshövdingehusen. Det ansågs vara en ålderdomlig byggnadsform som man ville bli av med. Under 1960-talet var det just landshövdingehusen som i stor omfattning fick stryka med när avsevärda delar av Haga, Annedal och Majorna försvann och ersattes med moderna hus.

I Majorna revs ungefär 40 % av de ursprungliga landshövdingehusen under 1960-talet, men de som blev kvar fick nytt liv genom att renoveras och anpassas till dagens bostadsstandard under 1980-talet. Numer tycker de flesta att det är ett av de mest karakteristiska inslagen i Göteborgs bebyggelse och uppskattar dem för sin gemytliga charm.