Vår stads arkitektur

Rekordårens villaarkitektur

Perioden mellan 1960-1975 kallas för rekordår inom det svenska bostadsbyggandet. Under ingen tidigare period hade man med en samlad plan lyckats bygga så många nya bostäder som då. Till största del var det villor och småhus som byggdes.

En epok i svenskt bostadsbyggande

Bakgrunden till bostadsbyggandets rekordår var en förändrad bostadspolitik och syn på boendestandard. Det så kallade miljonprogrammet inföll under rekordåren och startade 1964 med att Socialdemokraterna antog ett reformprogram med målet att det under det kommande decenniet skulle byggas en miljon nya bostäder för att avhjälpa bostadsbristen, avskaffa trångboddheten och höja bostadsstandarden.

Ofta förknippas 1960- och 1970-talens bebyggelsemiljöer, särskilt flerfamiljshusen i de så kallade ”miljonprogramsområdena” med storskalighet och likformighet. Samtidigt är rekordårens byggnader en intressant del av bebyggelsehistorien och mycket av det som byggdes under rekordåren har hög kvalitet och omsorg om detaljerna. Rekordårens bostäder ska även sättas i perspektivet av den trångboddhet och låga bostadsstandard som särskilt rådde i de större städerna - problem som hade funnits ända sedan urbaniseringen startade under 1800-talet.

Småhus

Majoriteten av det som byggdes under rekordåren var småhus och villor - trots att det ofta är de stora flerbostadskomplexen som många tänker på när man talar om "miljonprogramsområden". Särskilt i storstäderna fanns det ett sug efter villor och under 1970-talet byggdes många nya villaområden i ytterområden och kranskommuner.

Förutom gruppbyggda villor i nya områden skedde också mycket komplettering av befintliga villaområden under rekordåren. Äldre, stora tomter styckades av och nya hus tillkom. De styckbyggda villorna var ofta friare i sin utformning och kunde byggas i vinkel, kring en atriumgård eller med bungalowinspiration. Bilen hade en central plats i familjelivet och det blev allt vanligare med två fordon per hushåll. Garage eller carport blev viktiga delar i bostaden. Oljekrisen år 1973 startade diskussioner om energieffektiva hus med lägre uppvärmningskostnader.

Suterränghus och gillestuga

Småhusen var ofta i ett och ett halvt plan utan källare. Suterränghus var vanliga för att utnyttja tomtens höjdskillnader. Garaget och den hett eftertraktade gillestugan placerades i suterrängvåningen eller källaren. Byggnormer och statliga lånesystem satte spår i villornas utformning, både storleksmässigt och i planlösningen. Nytt rationellt byggande där takstol och övre bjälklag fogades samman till en triangel gav väl tilltagna tak i 45 graders vinkel.

Taken täcktes sedan med mörka, gärna svarta, takpannor. Även flacka papptäckta tak förekom, då med karaktäristisk sarg vid mötet med ytterväggen. Fasaderna kläddes med en kombination av tegel/kalksandsten i nedervåningen och träpanel i gavelspetsen, ofta i brunt eller mörkrött. I större bostadsområden skiftade färgsättningen mellan husgrupper för att skapa variation i gatubilden.

Populära bostadsområden

Rekordårens villaområden är i dag ofta omtyckta för sina goda boendekvaliteter, särskilt för barnfamiljer: ofta ligger de nära naturområden i bilfria och barnvänliga miljöer där det är lätt att ta sig fram till fots. Exempel på stadsdelar i Göteborg där det finns typiska villaområden från 70-talet är Västra Frölunda, Askim, Grimmered, Sävedalen och Hisings Kärra. Att villor från rekordåren ofta är väl renoverade och underhållna är ytterligare faktorer som gör dem eftertraktade i dag.